fredag 29 maj 2015

Spela Shoreline

Jag minns inte första gången jag såg den där stenen.
Men jag minns när jag började titta efter den, jag ville liksom se om den fanns kvar.
Och det gjorde den. Den finns kvar.
Inte hade jag något förhållande till Broder Daniel.
Det har jag inte nu heller, men om inte stenen väckt mitt intresse hade jag kanske aldrig gått hem och googlat. På så sätt fann jag både låten och Broder Daniel.
Ärligt talat var jag inte särskilt imponerad av vare sig låt eller grupp.

Mörkt, förvisso och pop. Men jag kan inte säga att jag föll för dem.

Men något har satt sig.
Jag tror att det är stenen.
Det ödmjuka, nästan vädjande  imperativet, för det är väl ett imperativ? En önskan?
"Spela Shoreline".

Tanken.
Stenen är så mycket Göteborg.
Robust, tyket, enkelt, blåsigt och vänligt.
Fantasifullt.
Och möjligt.

Jag blir påmind om varför jag flyttade hit, för mer än trettio år sen.
Det var tidigt åttiotal.
Jag minns folk, fasader, spårvagnar och nya gatunamn.
Jag minns intelligent klotter och lila banderoller på husväggarna i gamla Haga.
Jag fick nåden att upptäcka en prestigelös liten storstad.
Det var svårt att vara fel här.

Jag minns nattöppna caféer.
En snabb och smart dialekt.
Sprängkullen, Errols och Näckrosdammen.

Jag minns ett originellt band som hette Ensamma Hjärtan.
Jag kan fortfarande Gunnar Danielssons texter.
Ensamma Hjärtan kunde inte ha kommit från Stockholm. Det hade inte gått.

Broder Daniel kunde kanske kommit ifrån Stockholm men det gjorde de inte.
De som gjort stenen har valt att vara anonyma.
Det är också möjligt i Göteborg.

Jag spelar Shoreline, då och då.
För varje gång jag hör den, växer den lite.
Och precis så tänker jag att konst fungerar som allra bäst.
Att jag ges möjlighet att uppfatta något och ta till mig något helt annat, något jag inte har beställt.

Något jag inte vet att jag behöver.