torsdag 12 november 2015

Lekkamrater


Det sägs att man kan se sitt liv passera, som en film, strax innan man dör.
Om det är så, kanske vi får vara med i många filmer.
Kanske är jag med i en färgfilm med pulkor i gnistrande snö, kanske visas en närbild på en särskild pulka, en röd, med spakar och vita fartränder, en speciell randig toppluva, tappade tumvantar och tunga skoterskor.
En fartfylld färgfilm som övergår i vårvinter, en rostig burk med smältvatten ute på bron, skolbänkar, klätterträd, kinapuffar och barn som drar kvistar till en sprakande majbrasa under stjärnhimmel.
Filmen ger högsommardagar och badstranden, klipulver och fotbollsplan, en närbild på huvudpersonen som blir beundrad när han för första gången orkar dricka en hel flaska Syd, i nästa scen syns kanske två små cyklister som rymmer till grannbyn och får skäll och lovar att aldrig mer och tjuvbloss i trädkojan, hartsfiol och hundratals pallade morötter, majrovor i motljus vid kraftverket.
Lekkamrater ska inte avsluta sina liv för tidigt.
Nej, de ska leka och leva och lukta av mopeder och tobak, av lust och krut och rädsla. De ska greppa slagträet och träffa bollen på första försöket, de ska sparka av sig träskorna och lätt runda brännbollsplanen innan någon hunnit ropa: "Bränd".
Lekkamrater ska ha solen i ögonen och slåss mot myggen.
Lekkamrater ska man känna igen och man ska återse dem och byta några ord om hur det egentligen var när det stora äventyret låg framför oss, precis efter nästa kurva låg det, ännu osynligt för oss på den smala grusvägen.

fredag 29 maj 2015

Spela Shoreline

Jag minns inte första gången jag såg den där stenen.
Men jag minns när jag började titta efter den, jag ville liksom se om den fanns kvar.
Och det gjorde den. Den finns kvar.
Inte hade jag något förhållande till Broder Daniel.
Det har jag inte nu heller, men om inte stenen väckt mitt intresse hade jag kanske aldrig gått hem och googlat. På så sätt fann jag både låten och Broder Daniel.
Ärligt talat var jag inte särskilt imponerad av vare sig låt eller grupp.

Mörkt, förvisso och pop. Men jag kan inte säga att jag föll för dem.

Men något har satt sig.
Jag tror att det är stenen.
Det ödmjuka, nästan vädjande  imperativet, för det är väl ett imperativ? En önskan?
"Spela Shoreline".

Tanken.
Stenen är så mycket Göteborg.
Robust, tyket, enkelt, blåsigt och vänligt.
Fantasifullt.
Och möjligt.

Jag blir påmind om varför jag flyttade hit, för mer än trettio år sen.
Det var tidigt åttiotal.
Jag minns folk, fasader, spårvagnar och nya gatunamn.
Jag minns intelligent klotter och lila banderoller på husväggarna i gamla Haga.
Jag fick nåden att upptäcka en prestigelös liten storstad.
Det var svårt att vara fel här.

Jag minns nattöppna caféer.
En snabb och smart dialekt.
Sprängkullen, Errols och Näckrosdammen.

Jag minns ett originellt band som hette Ensamma Hjärtan.
Jag kan fortfarande Gunnar Danielssons texter.
Ensamma Hjärtan kunde inte ha kommit från Stockholm. Det hade inte gått.

Broder Daniel kunde kanske kommit ifrån Stockholm men det gjorde de inte.
De som gjort stenen har valt att vara anonyma.
Det är också möjligt i Göteborg.

Jag spelar Shoreline, då och då.
För varje gång jag hör den, växer den lite.
Och precis så tänker jag att konst fungerar som allra bäst.
Att jag ges möjlighet att uppfatta något och ta till mig något helt annat, något jag inte har beställt.

Något jag inte vet att jag behöver.






onsdag 25 mars 2015

Om att se och att bli sedd

Idag gick jag till optikern.
Ja. Jag behöver nya, mer progressiva glasögon, så jag kan se framtiden an med tillförsikt.
Så tänkte jag.
I butiken ställdes jag inför en djungel av bågar.
Som väl är kan jag begränsa mig till utbudet av herrbågar, då dambågarna ofta innebär obligatoriskt krimskramstrams och piffighetstänkande.
Jag är inte piffig.
Inga glasögon i världen kan ändra på det. Tack och lov.

I herrhyllan fanns raka sköna gröna linjer.
Bredvid mig stod en man. Jag tänkte skriva äldre man, så jag gör väl det.
Bredvid mig stod en äldre man.
Han provade och plirade, vi glasögonköpare är ju rätt novis om vad vi köper, då vi inte kan se det vi provar, än mindre jämföra och minst av allt fatta beslut. Vi får helt enkelt gå på känsla.
Vi rör oss som intuitiva skuggboxare framför speglarna, visa av alltför många skador. Parerar hårda stötar, glas mot glas.
Mannen bredvid försökte dessutom parera sin fru.
Hon såg som en falk.
Och hon var inte nöjd.
Hon ratade den ena bågen efter den andra. Det var varmt och rätt trångt framför speglarna. Stämningen var tät i butiken.
Jag försökte skämta lite med paret.
- Så bra att ni har sällskap, sa jag. Det blir ju mycket enklare då. En som ser i alla fall.
Mannen log mot mig.
Det gjorde inte frun.
- Du kan inte ha såna där, väste hon till honom.
Mannen hade valt en markerad båge med bruna runda ögon.
Han stod stadigt framför spegeln och blinkade i brillorna.
Och han var glad.
- Jag tycker de här är fina, sa han.
- Absolut inte, sa frun. Du förstår väl att du inte kan ha de där.
Mannen tog av sig de runda markerade.
Frun stod beredd med ett par raka och väldigt diskreta bågar i neutral färg.
De syntes nästan inte alls.
Mannen tog ändå på sig dem och såg in i spegeln. Han blev alldeles beige, uppifrån och ner, inifrån och ut. Det såg till och med jag.
- Så där, sa frun belåtet. Nu ser du vad jag menar.
Mannen sa ingenting men tog av sig de diskreta och satte på sig de runda glada igen.
- Men dessa blir väl bra?
Hans osäkerhet. Hans tvekan.
- Om du vill se rolig ut så är de bra. Det kanske är det du vill? Vill du se rolig ut?
Han funderade. Kanske var det första gången han fått den frågan. På sjuttio år.
Och nu ingrep jag. Man skulle kunna säga att jag la mig i, så jag säger väl det.
Jag la mig i.
- De där är jättesnygga, sa jag till mannen. Du passar verkligen fint i dem.
Han såg genast lite gladare ut men frun fräste, åt mig denna gång.
- Det är ju jag som måste se på dem! Han behöver ju inte titta på dem hela dagarna! Utan det är JAG. Och JAG vill inte sitta och titta på de där.

Jag drog ett par djupa andetag innan jag fortsatte, med risk för liv och hälsa. Jag vände mig till mannen. Och bara till mannen.
- Jag tycker de ger ett bildat uttryck. Du ser vänlig ut, lite akademisk och trevlig.
Frun vände sig mot mig. Hade hon haft ett tillhygge hade jag inte kunnat skriva det här.
Men hon var vapenlös.
Och jag stod kvar.
Mannen speglade och speglade sina runda glada bågar.
Frun sa något ohörbart och gled ut till vänster, försvann gjorde hon, ut ur butiken.
Mannen speglade sig.
Sen gick han till kassan och betalade.
På vägen ut stannade han och viskade till mig.
- Jag köpte de runda i alla fall, sa han.
Han såg jätteglad ut.

Det är ju han som ska titta med dem.