Åt var och en efter behov

Vaknar till Nyhetsmorgon i P1.
Jag hör ett inslag om det som kallas Framtidens förskola.
Framtidens förskolor erbjuder extratjänster till barnens föräldrar.
Föreståndaren Jenny Folkinger: "Vi vill ge det där lilla extra, så att föräldrarna ska bli överraskade".
Kocken Patrik Karlsson lagar frukost, lunch, mellis, middag och vardagsmiddagar till barn men också frukostmackor, kaffe, lunchlådor och middagar till föräldrarna.
De hinner tydligen inte äta annars.
-Sen har vi det som vi kallar för Fredagspåsen.
Patrik berättar att i den påsen brukar det ligga färdigmarinerat kött.
- Så är det bara att lägga på grillen när de kommer hem.
Så kan de börja direkt med Fredagsmyset.

Det finns också ett eget rum för föräldrarna på förskolan.
I rummet finns två teveskärmar, där kunderna (som personalen föredrar att kalla föräldrarna för) kan följa trafiktätheten och anpassa sitt bilåkande därefter. Så slipper de hamna i bilköer.
Medan de väntar kan de förstås koppla upp sin dator i kundrummet och arbeta därifrån.
En del av barnen är på Framtidens förskola mellan 06.30 och 18.30 på dagarna.
Då behöver de inget fritids.


Nu när jag i några decennier tvingats träna mitt vinsttänkande och lärt mig ord som humankapital, livspussel, valfrihet, avdragsbidrag och upphandling, känner jag mig redo för ett tankeexperiment.
Det allra bästa vore väl om alla i familjen flyttade in på Framtidens förskola?
Om de somnar och vaknar där så spar vi tid, pengar, resor, miljö och skattemedel.
De skulle då kunna få full (och förmodligen avdragsgill) service 24 timmar om dygnet.
Kanske också tid att leva upp till det kommersiella jippo som ett regelrätt Fredagsmys innebär.
Hardcore-varianten, med chips, alkohol, marinerat kött och läsk.
Om de bodde på förskolan kunde de också spara in personalutgifter. Föräldrarna kunde kanske rentav hjälpa till eller alternera matlagning och städning.
Så förskollärarna fick ägna sig åt sin profession och barnen fick det bästa av förskolan och mer så kallad kvalitetstid med föräldrarna.
Många skulle säkert också kunna arbeta hemifrån.
Teveskärmarna kunde sitta kvar, som påminnelse om den rusningstrafik de nu slipper.

Men om de inte vill bo på förskolan?
Det är mycket man inte vill.
Jag vill inte att någon ska vara hemlös.
Idag tog jag en kopp kaffe i en kyrka här i stan.
En kyrka som härbärgerar många hemlösa.
Där kan de få gratis bröd och kanske en varm kopp.

Idag sprang en liten kille runt där, jag kunde omedelbart se att han var ett barn med, som det kallas, särskilda behov.
Lillkillen satte sig i mitt knä.
Någon sa att pojken och hans mamma var hemlösa.
Mamman hade inte tid att se till killen, eftersom hon höll på att dammsuga kyrkan.
Killen skulle ha behövt en förskola.
Jag funderade över mammans livspussel.
Över det där lilla extra.

Killen ropade, han tyckte det var kul att ropa.
Det är kul att ropa, särskilt i en kyrka.
Jag ropade också.
Vi satt och såg en stund på varann och ropade.

Det var det enda vi kom på att vi kunde göra.