måndag 27 augusti 2012

Björnbär

Det är roligt att plocka bär.
Hjortron, hallon, blåbär, lingon, björnbär.
Nu är det björnbär som är roligast.
Det sticks men är roligt.

Att vi får plocka dem.
Allemansrätten.
Allemansbären.
En skatt och en ynnest!

Det bästa med björnbär är att de mognar lite i taget.
På så sätt räcker det till alla.
Om jag plockar på måndag så finns det ändå fullt med nymogna bär åt dem som plockar på tisdag.
Och onsdag.

Om det vore så att alla björnbär mognade samtidigt, över en natt, skulle antagligen någon roffa åt sig allihop.
Jag skulle behöva köa.
Tälta.
Köpslå.
De skulle ta slut.

Det känns bra att det räcker till fler.
Björnbär åt alla.
Som kan röra sig i terrängen.
Jag kan röra mig.
Att plocka mindre mogna bär, på lättsamma och ostickiga platser känns lite fuskigt.
Björnbärshederskodex.
Karten ska få sitta kvar och mogna.
Då är det någon annan som blir glad åt det mogna.
Det känns inte bra att plocka kart.
Jag tar då och då ett mindre moget björnbär, bara för att fylla burken.
Eller för att det är så stort och snart klart.
Det känns bättre nu när jag sagt det.
Ärlighet varar lika länge som björnbär.

Att hitta ett välmoget, stort björnbär.
Som växer på ett svårtillgängligt ställe.
Där det rivs.
Att våga bli riven.
Att nudda ett moget björnbär.
Sinnligt.
Sensuellt.
Sensomrigt.

Snåren sticks.
Tistlarna.
Det gör ont men det går över.
Särskilt om kroppen får simma en stund.
Allemansvattnet.
Det riktiga havet.

Jag grämer mig inte över björnbären jag inte plockade igår.
Inte heller över att någon annan plockar dem nu eller i morgon.
Jag är glad över att jag fick plocka björnbär alldeles nyss.
Att det är så beskaffat.
Med björnbären.