söndag 16 oktober 2011

Ideologi

Minns ni folkomröstningen om kärnkraft?
Linje 1 var för.
Linje 2 var för och emot: "avveckla kärnkraften men med förnuft".
Linje 3 var emot.
Min mormor röstade på linje 2.
Eller, rättare sagt, hon röstade på Olof Palme.
Det var vad hon sa:
-Jag röstar på Palme.
Det var nog rätt många som gjorde just så.
Palme var liksom trygg.
Socialdemokratin var stark.
Det är den inte längre.
Av många orsaker.

Den senaste veckan har präglats av mediadrev och misstroende mot partiledaren Juholt.
Media rapporterar om sjunkande väljarsympatier.
Juholt har räknat fel och opinionssiffrorna rasar.

Jag förstår inte det.

Jag röstar visserligen på ett annat parti men om partiledaren för det parti som jag röstar på skulle räkna fel skulle inte det spela någon roll för mig.
Inte alls.
En talesperson är en människa.
Ett parti grundar sig på ideologi.
Om partiledaren för det parti som jag röstar på skulle begå ett brott som rån, misshandel, våldtäkt eller mord?
Det skulle resultera i många personliga tragedier och jag hoppas förstås att det aldrig sker.
Men jag skulle inte rösta annorlunda för den sakens skull.
Jag skulle ha min ideologi intakt även om ledaren förbrukat sitt förtroende.

Det gäller även i omvänd riktning.
Om exempelvis Carl Bildt vore en svart lesbisk kulturarbetande transperson från arbetarklassen.
Jag skulle ändå inte rösta på honom.
Inte så länge han är moderat.
Inte ens om hans politik skulle vara lönsam för just mig.
Politik handlar om ideologi.
Det börjar där.
Och slutar.

torsdag 13 oktober 2011

Minns en bild från barndomen, en affisch med två tecknade kor samt texten:
Socialism: Du har två kor och ger den ena till din granne.
Kommunism: Du har två kor, regeringen tar båda och ger dig mjölk.
Byråkrati: Du har två kor, regeringen tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken.
Fascism: Du har två kor, regeringen tar båda och säljer din mjölk.
Nazism: Du har två kor, regeringen tar båda och skjuter dig.
Enkla sanningar som inte tål några följdfrågor.


Jag minns också ett argument som Gösta Bohman med flera högermän använde så ofta att även det fäste sig i barnaminnet.

"Socialister vill hellre att alla ska ha det sämre, än att några ska ha det bra."
Det argumentet har jag hört från höger i hela mitt liv.
Sjuttiotalet.
Åttiotalet.
Nittiotalet.
Tjugohundratalet.
Igår hörde jag det igen.
Den här gången var det kristdemokraten Mats Odell som sa det.
Han la till ett knastrande litet skratt efteråt, så att vi skulle förstå det orimliga i ett sådant tankesätt.

Jag tänkte en stund.
Om det nu vore så, att politik skulle handla om att välja mellan dessa två möjligheter:
1.Att alla får det sämre.
2.Att några får det bättre.

Då skulle jag faktiskt välja ettan.

Det vore inte roligt om alla skulle få det sämre.
Men det vore mer rättvist.

Och kanske skulle alla få det bättre i sinom tid?

Tänk om några skulle få det bättre på bekostnad av att andra får det sämre.
Det vore nog det värsta scenariot.
Så mycket konflikter.
Obalans.
Vrede.
Avund.
Är det verkligen någon som vill ha det så?
Ja.
En majoritet av de svenska väljarna.
Det är så svårt att acceptera det.

måndag 10 oktober 2011

Månadsbesvär

Oktobermåndag.

Tre forskare från Karolinska Institutet meddelar "...att mer än hälften av befolkningen över 77 år, är oförmögna att välja sin vårdform."

De är för gamla.
För dementa.
För sjuka.
Hör för dåligt.
Ser klent.
Orkar inte.

Bara en av tio motsvarar något så när bilden av en s.k. idealkonsument.
En sådan kännetecknas enligt följande:
"Idealkonsumenten ska ha adekvat förmåga att hämta in och tolka information, ha god hörsel och bra syn.
Idealkonsumenten ska också kunna ta sig fram utomhus och får inte lida av psykisk ohälsa."

En av tio.

Jag känner ett gammalt par som vårdas på demensboende.
Detta kostar dem tillsammans ca 16.000 kronor i månaden.
Om de hade fått välja hade de varit friska.

Månadskostnader.

Jag ser lite knackigt men i övrigt tar jag mig fram rätt bra.
Utomhus också.
"Adekvat förmåga" är en subjektiv definition som jag värjer mig emot.
Diskrepansrisk föreligger således och därvidlag,men jag hör förbannat bra.
Borde alltså vara en hyfsad konsument.

Tänker att i 35 år har jag köpt bindor.
Kalkylerar.
Kommer fram till att jag hittills betalat närmare 30.000:- för bindor.
Då har jag inte räknat med merkostnader i form av sjukdagar och paracetamol.
Regleringen, sa min mormor, om menstruationen.

Det vimlar av apotek.
Avreglerade.
Jag är en ringräv när det gäller bindor.
Jag vet vad jag behöver.
Det står inte att finna.

Idag har jag varit på tre ställen.
En före detta (manlig) viselev arbetade på ett av dem.
Det är inte honom jag vill pressa på den specifika produktinformationen.
Ändå gör jag det.
Har inget val.

Efter att han nagelfarit hyllsektionerna suckar han och skakar på huvudet.
-Nej. Vi har bara de här, säger han och visar på de diskreta och jungfruliga småpaketen.
Jag läser:
Ultratunn.
Mini.
Super-ultra-light.
Invisible!
Super-ultra-invisible.
Extra-super-ultra-light-invisible-mini.

Som näsdukar.
Eller frimärken.
Vad ska jag säga?
Ska jag fråga om de har nån Super-makro-heavy-hardcore-metal-jävla dunderbinda?
Det vore att ta i.
Jag vill bara ha en gängse.
Problemet är att det vill tydligen ALLA bind-konsumenter.
Apotekspersonalen urskuldar sig.
-Vi brukar ha, men de är slut.

Alltid.
Kvar finns bara ultra-light-in-absurdum, i obegränsade upplagor, fast i samma format.
Ingen vill ha dem.
Jag skulle kunna välja dem.
Men det gör jag inte.
Ingen idealkonsument.

Jag är en sökare.