måndag 26 juli 2010

Jag tycker om Varberg.
Varför?
Av många skäl.
Främst för att där finns ett nakenbad för damer, mitt i stan.
Jag stannar alltid till där och tar ett dopp.
Livgivande, skoj och dessutom gratis.
I Göteborg är det i princip omöjligt att komma ner till vattnet.
Helst ska man ha bil, kontanter och gott om tid.
Idag slog jag på stort och for till Hovås kallbadhus.
Förr var det damavdelning där.
Herravdelning också och ett obligatoriskt och trivsamt litet bögberg i bakgrunden,sammantaget en plats för kontemplation och samvaro, där man kunde simma naken och fullständigt ifred, för trettio kronor.
Så är det inte längre.
De Bemedlade Barnfamiljerna har köpt små ljusblå fågelholkar som de ställt på rad vid vattnet.
Hela området är avspärrat.
Fullt badklädda,leker rosa flickor och små blåbyxade pojkar på den glest bemedlade sanden, regisserade av straighta, stenrika och uttråkade stekar-föräldrar i brunt och blont.
För att få tillträde till vattnet måste man betala.
50 kronor för en heldag.
Vem står ut där en heldag?
Som tur var kom jag lagom till kl 16 och kom därmed undan med att "bara" betala 35 kronor.
För vad?
Simmade håglöst fram och åter, de ljusblå holkarna var tillslutna och raka.
Inga nakna tanter.
Inga herrar.
Bögberget var öde, som en plötsligt övergiven fågelkoloni.
Jag önskade att jag haft en vuvuzela.
Då skulle jag ha simmat på rygg och tutat i den.
Högt.
Jag skulle ha annekterat hela luftrummet.
Nu blev det inte så.
Istället åkte jag hem och i trappan mötte jag min utarbetade granne.
Hon hade jobbat 28 timmar i sträck.
- Sovande jour, sa hon.
Jag minns.
När man tillbringar dygn i sträck, på sin arbetsplats.
Det som facket, av outgrundlig anledning, inte kallar för "arbetstid."
-Det har jag också gjort,sa jag, året var 1979 och då tjänade vi 12.50 i timmen.
- Nu får vi 35 kronor i timmen, sa grannen, men det är ingen pensionsgrundande inkomst, eftersom det inte räknas som arbetstid.
En löneutveckling.
På trettioett år har lönen stigit med 22 kronor och femtio öre.
Jag önskar att jag hade en vuvuzela.

lördag 17 juli 2010

Om alienation och att dansa

Stadsfestivaler.
Öltält.
Folk, folk, folk.
Ansiktsmålning,smycken, hög mainstreammusik och såna där plastsnurror på pinnar, som man bör ha på barnvagnar med barn eller barnbarn i,ballonger,pliktkännande kommunalråd, kyrkans obligatoriska tält och socialdemokratiska aktiviteter för hela familjen.
Alienerad.
Kan inte uppföra mig i masskulturer.
Saknar jämnåriga.
Har inte sett jämnåriga på flera år, har de avrättats allihop?
I ett fåfängt försök att känna samhörighet, gick jag en gång på en konsert med Nationalteatern i Göteborg.
Jag kände inte en människa i publiken, eftersom min Nationalteatern-era utspelades i en annan stad, en annan tid...
Alienerad.
Nu sommarturné.
Sommarstäder. Festivaler. Karnevaler.
Ikväll är det Landskrona.
Efter utförd spelning, på väg till hotellet,stannar jag och köper en älg-kebab, en sensationellt god liten sak, samtidigt äntras scenen av gamla bandet Torsson.
Vet inte hur det går till men snart står jag längst framme vid scenen.
Fem farbröder med pinnsmala punkben och glesa kalufser gungade loss med sina karaktäristiska låtar.
Jag kunde flera.
Jag sjöng och klappade i händerna.
Bredvid mig, dansade en egendomlig flock, en egendomlig dans.
De sjöng. De söp. De regredierade.
Jämnåriga.
Mina jämnåriga.
Är det här de har hållits hela tiden?
Med skvimpande ölburkar och fimpar i mungiporna, fuskblondinerna med handväskorna och pumpsen, killarna med attityden, ölmagarna, polisongerna, rörelsemönstren.
Stela överkroppar, vaggande fram och tillbaka, sjungande för fulla, fulla halsar:
"Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid."
En stor grupp med glada men troligen och rättmätigen förvånade nysvenskar, tittade lika mycket på publiken som på Torson.
Vi dansade och sjöng.
Överlevarna.
Jag har aldrig förut varit i Landskrona.
Aldrig sett Torsson tidigare.
Ändå.
Inte längre alienerad.
"Det spelades bättre boll..."