tisdag 23 februari 2010

Payback time

Vad vore vi utan Jägarnas Riksförbund?
Knappt har de hunnit hem från vargjakten förrän de laddar om och siktar nya landvinningar.
Mandom mod och morske män och kvinnor riskerar liv och kanske också lem,när de osjälviskt ger sig ut i det vilda och gröna, för att förbättra livsvillkoren för allt levande.

Nu har turen kommit till sångsvanarna.

"Sångsvanen, med dess aggressiva revirhävdande, tillåter inte andra arter i sitt närområde"

Det ante mig.
Jävla sångsvanar.
Hålla på och hävda.
Nu är det tid för svanesång.
Payback time!
Nu kanske de lär sig.
Att dela med sig.
Att bli mer toleranta.
Man måste ju markera.
Sätta ner foten.
Ta bladet från munnen.
Ta tjuren vid hornen.
It´s a dirty job but someone´s gotta do it.
Go ahead, make my day, som Dirty Harry sa.
Hård mot de hårda.

Tranorna också, förresten.
Vi kan inte ha så många tranor.
Skyddsjakt.
Tranorna förstör jordbruken.
Jägarnas Riksförbund säger visserligen att de inte har några vetenskapliga belägg för detta men det är väl sånt som de känner på sig.Jägarna.

Huligan-tranor.
Kan de inte hålla sig till Hornborgasjön?
Destruktiva djur, det där.
Vi kan inte ha det så.
Det säger ju sig självt.
Revirhävdande.

Själv tycker jag mycket om att vara ute i skog och mark och jag vill gärna kunna fortsätta med det.
Det kan vara nog så knepigt, när man bor i en storstad.
Som tur är finns det friluftsområden.
Kan vara svårt att ta med sig hundar.
Svårt att koppla av.

Svårt att göra sig hörd.
Skjutbanorna.
Delsjöområdet är fullt med skyltar:
Livsfara!
Egen risk.
Skarpa skott.
Riktiga salvor.
Timme efter timme. Dag efter dag.
Ett oavbrutet skjutande.

Sisjöområdet:
Skjutbanor.

Jävla sångsvanar.
Hålla på.

lördag 20 februari 2010

Cykla


Att skotta snö

Att skotta snö.
Är det nån idé?
Kanske.
Om man sitter fullständigt fast i en snödriva kan det vara av nöden att försöka skotta sig fri.
På med varma kläder. Vira en sjal runt ansiktet, sådär som Emil i Lönneberga gjorde, när han körde Alfred på släden till Mariannelund.
På med mössan och vantarna.
Vinterskorna. Kängorna. Inte tal om annat.
Fram med snöskyffeln.
Ut i kylan.
Flyttar snö.
I barndomslandet Jämtland satte man en ära i att ha jämna fina snökanter.
Inget slarv.
Bra känsla i början. Det verkar möjligt att fullfölja.
Blir varm.
Fina kanter.
Det snöar. Stormar.
Flyttar snö.
Tänker på Emil. Hur han somnade på släden, fast i en driva, med en döende Alfred.
Väcktes av bjällrorna från snöplogen.
Saved by the bell.
-Är det plogad väg ända fram till Mariannelund?
-Om du skynner dej,om en halvtimme är det samme elände igen.
Emil fick nya krafter och kunde fortsätta sin sisyfosfärd.

Om en halvtimme.
Flyttar och flyttar snö.
Kallt nu.
Undrar när plogen tänker komma.
Kommer jag att ångra mig om jag sliter i onödan?
Om plogen inte tänker komma idag.
Kommer jag att ångra mig om jag inte skottat?

Och snön.

Det måste väl sluta snöa nån gång?
Förr eller senare kommer plogen.
Så måste det vara.
Förr eller senare.

söndag 14 februari 2010

När man vill vara ifred

När man vill vara ifred med sin bästa vän i lugn och ro,kan det vara läge att åka ut i skärgården.I går var det en sån dag.
Vi mötte upp på Saltholmen.Det var inte särskilt många människor där, men jag la märke till en man som bar på en stor såg.
Man och såg skulle med samma färja som vi.
Vi kom fram till rätt ö och i god ordning.
Där gick vi iland. Mannen med sågen också.
Vi promenerade en bra stund med sågmannen i hälarna, innan min vän bjöd mig på en fantastisk lunch på ett värdshus. Därefter bestämde vi oss för att gå över isen till en intilliggande och öde ö.
Vi gjorde så.
Där var det ännu tystare.
Snö och is,inte en människa syntes till.
Jag tänkte skriva "Inte ett spår" men det vore att ljuga.
Ett spår syntes.
Vi följde detta spår.
Det tog oss ut i en vild och vacker natur, ända ut till kanten på den öde ön.
Där satt mannen med sågen.
Vi bytte några ord.
Han hade sågat ner några buskar, sa han.
Han pekade på en hög med kvistar och höll upp sågen i luften.
Vännen och jag gick vidare,väglöst, vind för våg i ett par timmar.
Sen skulle vännen åka åt ett annat håll och vi följdes åt ner till färjeläget. Mannen med sågen var där och vi log igenkännande där vi satt, tre på rad, i ett litet vindskydd.
En färja kom. Jag och mannen med sågen klev ombord.
Vi gick av på fastlandet. Jag försökte skynda mig lite, det var kallt och jag var trött efter en lång promenad.
Gick på spårvagn 11. Den rörde sig inte ur fläcken.
Först när mannen med sågen klivit på, kunde vagnen skramla iväg.
Mannen med sågen satte sig på sätet bakom mig, jag hörde hur han andades.
Vi gick av vid Mariaplan.
Sida vid sida, sneddade vi över torget.
Jag försökte gå riktigt fort, han var med på noterna och vi tog sikte på den långa trappan som går uppför hela Gråberget. Jag låg i täten nu, men var väldigt trött.
Mannen med sågen hade flera utmärkta lägen att gå upp jämsides och sen dra ifrån, men det ville han inte.
Kanske var det vanans makt.
Kanske var det sågen.
Kanske var han också trött.
Kanske tyckte han också att det var skönt att komma hem.
Att få stänga in sig.
Att få vara ifred.

onsdag 10 februari 2010

Forskning och framsteg

Kommer ni ihåg Christopher Gillberg?
Professor i barn och ungdomspsykiatri.
En av världens främsta experter inom neuropsykiatriska funktionshinder.
Resultatet av hans forskning ifrågasattes av sociolog Eva Kärve.
Hon tyckte att Gillberg hade fel.
Trots att hans statistik beträffande förekomst av ADHD/DAMP mycket väl stämmer överens med övriga länders statistik, påstod Kärve att Gillbergs statistik var felaktig.
Dessutom ifrågasattes hans forskarkarriär, hans motiv och hans person.
Problemet sades i stället ligga hos föräldrar(läs mamman)och bristande kunskap hos personal i skolan.
En grundlös och mycket märklig debatt resulterade i förvirring och spekulation. Detta, i sin tur, bidrog till ytterligare sten på börda för den stora grupp, och anhöriga, som försöker leva med neuropsykiatriska funktionshinder.
En egendomlig rättsprocess följde.
Sen blev det tyst...

Jag minns ett 70-tal, där autism sades bero på mödrars känslokyla.
Absurt.
Än mer absurt är dagens inslag i Vetenskapsradion.
Ny forskning från Karolinska institutet,överläkare Maria Sääw, spekulerar kring den ökade förekomsten av autism hos somaliska familjer i Sverige.
D-vitaminbrist sägs vara en faktor.
Somaliska kvinnor får inte tillräckligt mycket sol.
Det beror på att de bor i Sverige och envisas med att klä sig som de vill.

De direkta orsakerna kopplas alltså till mödrarnas handlande.

Autism hos barn sägs också kunna bero på att "mödrarna försöker bleka sin hud med preparat som innehåller kvicksilver." (?!)

Samt att fäderna tuggar kat.
Fäderna har en viss betydelse här, alltså?

Är det det som kallas för framsteg?
Är det det som kallas för forskning?
Vad säger sociologen Kärve?

måndag 8 februari 2010

"De förluster vi har lidit, har vi lidit för att ondskans nätverk inte ska kunna rota sig på nytt och hota allt vi håller kärt..."
Fredrik Reinfeldts ord apropå döda svenskar i Afghanistan.
Vad menar han med det?
Förutom att det är angeläget att skicka dit fler svenska soldater.

Försvarsminister Tolgfors yttrar sig också:
"Vi är inte längre neutrala. Vi har tagit ställning..."
Har vi?
När då?
För vad?
Mot vad?

Studio Ett ägnar en stor del av dagens sändning åt att försöka utröna vem "förövaren" kan tänkas vara.
"Förövaren kan ha varit utklädd till polis".

Är det måhända han som är ondskans nätverk?
Vet han om det?
Vet han om att han hotar allt vi håller kärt?
Förövaren?

torsdag 4 februari 2010

Att planera är stort. Att slippa är större.
Jag hör till de där som anmäler mig till minst en ny kurs varje terminsstart.
En guldgruva för studieförbund och aktivitetscentra.
Det är såna som jag som finansierar deras verksamheter.

Jag betalar in avgifterna och kommer i god tid till det första sammanträffandet.
Sen är det stopp.
Det finns alltid en liten sidodörr som står vidöppen...

Om jag fullgjort mina plikter skulle jag kunnat titulera mig tolvspråkig esperantist,anarkosyndikalist,marxist-leninist,motorcyklist,boxare,litteraturvetare, kulinarisk,idehistorisk, fallskärmshoppande svampexpert,filmvetare,keramiker, myntsamlare, flugfiskare, croupier och storviltjägare.
Med taxikort.

Intet av dessa stordåd fullbordades.
Stora hål i plånboken har det blivit.
Men lättnaden!
Att, snöiga tisdagskvällar såväl som våriga onsdagsdito och höstgula torsdagar slippa maka sig iväg till en unken kurslokal.
Att bli hemma i soffan, sängen,på balkongen.
Eller ännu hellre, att vara ute i skog och mark, på fri fot, utan sällskap av komplicerade kurskamrater och ambitiösa och underbetalda ledare.
Jag tycker inte om grupper.
Tycker inte om mig själv i grupper.
Tycker inte om deltagare.
Tycker inte om gruppledare.
Betalar gärna en bra slant för att slippa.
I kväll slipper jag gå på filmfestivalfilm.
Biljetterna ligger i jackfickan...

tisdag 2 februari 2010

När man lär sig att cykla.
Den där känslan.
När man fått upp farten och plötsligt funkar det.
Balansen är där och koordinationen.
Självförtroendet.
Händerna på styret, man kan styra.
Man kan bromsa om man vill men man vill inte, man behöver inte bromsa.
Man kan cykla.

Kanske håller någon i pakethållaren,kanske inte.
Man vill inte vända sig om, man vågar inte riskera att bli rädd, om det inte skulle vara någon som håller i.
När man cyklar själv,utan skyddsnät.
Man vrider inte på huvudet, man cyklar.
Man väljer att tänka att någon springer efter och håller i.
Väljer att vara trygg.

Det är så länge sen jag vågade vända mig om.