onsdag 29 december 2010

När uppslagen tryter...

När SVT och TV 4 kört slut på samma kända ansikten, skapar de nya.
Han som kallas för Ipren-mannen har uppnått en oförklarlig och märklig position i media och därigenom i vårt kollektiva medvetande.
Samma med ICA- Stig.
De syns.
Alltså finns de.
Även när de inte syns.
Radio har lite bekymmer med just synligheten, även om de gör sitt yttersta för att locka oss till hemsidor, studiobilder, videofilmer från radioinspelningar med mera.
Det är ändå ett obestridligt faktum.
Radio syns inte.
Radio hörs.
P 1 redaktionen upprepar tv-konceptet:
"Vi använder samma människor hela tiden, vi tar de som är mest kända och är de inte redan kända så får de hålla på och prata tills de blir tillräckligt kända och sen får de fortsätta prata för att de är så kända."
Har de något att berätta?
Det spelar ingen roll.
Om de faktiskt inte har nåt särskilt att säga, får de ha en sidekick.
En som är mer känd.
Sidekicken kan prata.
Sommar i P1.
Uthärdligt just för att det är begränsat.
Nu har de börjat med Vinterpratare.
Kända Vinterpratare.

Snälla, säg inget till P1-redaktionen om att det finns två årstider till!
De kanske redan har kommit på det.
Då kommer vi att få Vårpratare och Höstpratare.
Hur ska de lösa det?
Kommer kändisarna att räcka till?
Tveksamt.

Redaktionen brainstormar.

-Ett fotbollslag är känt!
Det fina med just fotbollslag är att de har åtminstone elva spelare.
Med reserver blir det ännu fler.
Alla dessa måste få Sommarprata.
Eller Vinterprata.
Ja. Reserverna också.

-Och det finns ju fler lagsporter!
Hur många som helst egentligen.
De måste få prata.

-Sen finns det ju damer!
Som håller på med lagsport.
Damerna ska också prata.
Det är lika bra att damerna också får prata så har de fått prata.
Sen kan de vara sidekick, efter att de har pratat.
Sidekick.
Åt Iprenmannen och ICA- Stig.
Så kan vi fylla programtiden.
Så vi har nåt, vi måste ju ha.
Nåt.

Alla de som inte brukar prata?
Vad gör vi med alla de?

torsdag 9 december 2010

Socialdemokratisk härdsmälta

Morgonens huvudnyhet i ekot:
Folk som varit långtidsarbetslösa tvingas nu till att jobba gratis.
Deras så kallade arbetsgivare får, förutom fri arbetskraft, femtusen kronor per gratisarbetare, i någon slags ersättning.
För vad? Av vem?
Moderaterna ökar i poularitet.
SD ökar.
Socialdemokraterna fortsätter att sjunka i opinionsmätningar.
Nu är de nere på ca 29 %.
Vad ska de göra nu då?
Vem ska nu avgå?

Vad vill dagens sossar?
Vi måste lyssna på vad människorna tycker, säger Tomas Östros.
Vi måste sänka ersättningsnivån på A- Kassan.
Sätta en bortre gräns för hur länge man ska kunna få A- kassa.
Så det blir som "människorna" vill.

S förlorar väljare till moderaterna.
Och till sverigedemokraterna.
Säg inte det till Östros!
Då kommer han och partitoppen att högeranpassa resten av S:s partiprogram.
Bli mer som SD.
Man måste ju veta vad folk vill ha.
Så sa SkaraBert.
Så säger Östros.

Politik är att vilja, sa Olof Palme, som var socialdemokrat.
Det känns mycket länge sen.

torsdag 18 november 2010

Ja, jag vet.
Så mycket som jag klagar på radio P1 så borde jag förstås inte lyssna alls.
Men jag vill höra.
Får för mig att jag missar något annars.

Nu försöker jag tillgodogöra mig ett program om jordbruk och fiske.
Det är omöjligt.
Kossor råmar så till den grad att de överröstar de medverkande.
Intervjuerna och inslagen spelas förstås in i en ladugård, nära kossorna och strax innan mjölkning, så de är ljudligare än annars.
Kossorna har en slags peak.
Säkert över hundra decibel.
Efter en stund vill intervjuobjektet, som är människa, gå in på sitt kontor.
Jag antar att hon vill kunna prata utan att behöva skrika.
Det är tröttande att bli överröstad.
Inspelningsutrustning och människor flyttas in till en tyst miljö.

Ett ögonblick av nåd.
Jag kan koncentrera mig på att lyssna.
Människan börjar prata.
Underbart är kort.
Teknikern har spelat in kossorna.
Separat och i stereo.
Teknikern klipper in detta i intervjun.
I varje andningspaus brölar kossor.
Högt.
Omotiverat.
Omotiverat högt.

Det uppstår en tillfällig lättnad, när handlingen och reportern förflyttar sig till ämnet Marulk.
Marulkar råmar inte.
De låter inte överhuvudtaget.
Vemodigt värre.
Teknikern kompenserar den mutistiska marulken med att spela upp får.
Får som bräker.
Jaha?

Finns det någon pedagogisk tanke med det?
Djur som djur?
Blir det bättre radio?
Är det inte för nåt särskilt?
Kanske bara för att det ska bräka?
Eller bröla?
Jag kan inte urskilja vad som sägs om marulken.

Nästa mening jag kan uppfatta handlar om räkor.
Åtminstone tror jag det.
Svårt att uppfatta något, eftersom intervjun görs intill en båtmotor på högvarv, ute på en räktrålare.

Jag tycker om räkor.
Får och kossor också.
Och den tysta marulken.

Det är inte det.

lördag 13 november 2010

Tänk att vi sa JA.
Tänk om vi hade sagt NEJ.
Då hade vi hamnat i utanförskap.
Jag pratar om EU.

Att vi kan röra oss fritt.
Att vi inte är kontrollerade.
Att vi inte har det som i Ryssland.
Köer.
Fattigt.
Korruption.
Att vi har en fri marknad.
Köer är destruktiva.
Att vi kan köpa biljetter på nätet.
Att vi har dator.

Min mamma har ingen dator men hon får ändå åka tåg.
Jag köper biljetter till mamma, på nätet.

En gång skulle jag också åka tåg.
Till Skövde, som ligger i Europa.
Då blev det som i Ryssland.

-Du heter Barbro, sa konduktören.
-Nej, sa jag.
Han granskade min legitimation.
-Då är det nåt fel, sa han och försvann.
Med min legitimation.

Jag satt kvar med en stark känsla av oro.
Deportation?
Folk och boskapsräkning?
Barbro?

Konduktören kom tillbaka med en lapp som han läste ifrån.
Han uppgav min mammas fullständiga namn.
- Det står här, sa han, att du ska heta så.
- Nej, sa jag. Det är min mor.
-Din mor, hur kan det vara din mor?
Jag hade inget bra svar på det, så jag teg.

Misstänksamheten i hans röst.
En bra bit kvar till Skövde.

Jag berättade lite om min mamma för konduktören,
att hon inte har någon dator men att hon brukar åka tåg i alla fall
och att jag köpt biljetter till henne på nätet.
-Då måste det vara nån bugg, sa konduktören.
-Bug, sa jag.
Han kliade sig i nacken.
-Vi kan säga så här,sa han, att din biljett är giltig ändå.
-Tack, sa jag.
Jag fick tillbaka min legitimation och kom ända fram till Skövde.
Återresan:
För att slippa reda ut släktrelationer och identitetsförvecklingar beställde jag biljetten via sms.
Den kom som den skulle.
Segervisst höll jag upp mobilen framför näste konduktör.
Han viftade avvärjande.
- Ja, ja, jag ser att du har mobil, sa han, jag kan inte läsa så liten stil, det stämmer säkert.
Sen gick han.

Jag behövde inte ens visa legitimation!
Är detta verkligen lagligt?
Anar vi en förflackning?
En spricka i marknadsmuren?
Tänk om jag hade varit någon helt annan, som plötsligt och oförhappandes bestämt sig för att lämna Skövde.
En avhoppare fast omvänt?
Ett påhopp?
Om jag hade varit min mamma?
Var hade jag då varit idag?
Tur att jag har körkort.

tisdag 2 november 2010

Har du och dina arbetskamrater gjort knepiga grejer på jobbet?
Kanske misshandlat någon?
Kommer media att få reda på det?
Då har vi några standardsvar att ta till.

Läs, repetera och upprepa:

Utifrån den information vi hade anser vi att vi gjort en korrekt bedömning.
Vi anser att vi agerat korrekt utifrån den situation vi bedömde.
Vi hänvisar till pågående utredning.
Det här är ny information för oss och vi ska lägga till den informationen i pågående
utredning.

Vi kan inte kommentera pågående utredning.

Det här är en enskild företeelse som vi inte kan kommentera.
Det här är ett enskilt ärende.
Vi kan inte kommentera enskilda ärenden.


Vi valde att informera om att vi anser att vi handlat korrekt i den situation vi
inte kan kommentera men med den information vi hade vid det tillfället och utifrån
den anser vi att vi agerat korrekt och bedömer att vår bedömning var riktig eftersom
vi då inte hade anledning att ifrågasätta att den information vi fått bedömts som
riktig och i övrigt hänvisar vi till pågående utredning som vi inte kan kommentera
men är det så att vi agerat fel så har vi ändå agerat utifrån den bedömning som
gjordes vid det tillfället och är det så att den bedömningen visar sig vara felaktig
kan vi inte kommentera pågående utredning utan vi får vänta på vad pågående
utredning visar men i nuläget gör vi ingen som helst annan bedömning
än att vi handlat korrekt utifrån den information vi hade vid tillfället
som vi inte kan kommentera.

Börja om från början.

Tills preskribtionstiden gått ut.

onsdag 20 oktober 2010

Malmö

Inte en gång till.
Så tänkte jag när brunskjortorna i SD kom in i riksdagen.
Minns alltför väl turerna kring Ny Demokrati.
Ian och Bert, populism, högerkrafter och Lasermannen.
Nu är vi där.
Igen.

Gellert Tamas skrev en bok om Lasermannen.
Han skrev en bok till,"De Apatiska", om hur flyktingbarn behandlas i Sverige.
En mycket angelägen bok.

Bert har aldrig varit borta från rampljuset.
Han förekommer i media nästan varje dag.
Tillsammans med andra högerextremister.

Media, inte minst P1, har gett orimligt mycket utrymme åt sverigedemokraterna.
Före och efter valet.
SD har fått tala ut länge och väl,utan att bli emotsagda eller kritiskt granskade.
Kritisk journalistik?
Antikt.
Kändisar.
Saker som är inne.
Stockholmssaker.
Eller Bert.
Svensk, heteronormativ, narcissistisk, mediatränad medelklass ska det vara.
Gärna populister och högerextremister.
Studio Ett.
Jerzy Sarnecki säger idag att skjutningarna i Malmö kan ha ett direkt samband med det nuvarande politiska klimatet.
Så var det sist det begav sig.
Så är det nu.



Dagens radio P1 och tv-nyheterna rapporterar om
"de oförklarliga skjutningarna" i Malmö.
Polisen håller presskonferens.
De tror sig ha hittat ett motiv för skjutningarna.
"Så gott som alla offren är invandrare."
"Invandrare måltavlor i Malmö" står det på text-tv.
Är det ett motiv?
Om det skulle vara det, är skjutningarna ändå "oförklarliga"?
Är det bara Jerzy Sarnecki som ser ett samband?
Kanske finns det fortbildningskurs för journalister?
Kanske vore det läge?

Invandrarna är subjekten.
Ok.
Måltavlorna förstås.
Inte förövaren.
Det är viktigt med subjekt och predikat.
Prejudikat.

Angela Merckel skanderade häromdagen, till åhörarnas ohöljda förtjusning:
"Det multi-kulturella samhället har misslyckats."
Det låter särskilt illa på tyska.

Svenska politiker, med Sabuni i fronten, pratar om "en misslyckad integration".

Är det på grund av "misslyckad integration" som någon eller några bestämt sig för att avrätta människor i Malmö?
Hur kan det vara det?

Är förövarna inte integrerade?
Är de kanske redan svenska?

Får "måltavlorna" skylla sig själva, eftersom de är just måltavlor?
Vem vill vara en måltavla.
Bättre då att vara svensk.
Eller?

söndag 17 oktober 2010

Tågen är sönder.
Det kanske är lika bra.
Rälsen är också sönder.
Nåt med is.
Eller snö.
Eller regn.
Eller löv.
Eller sol.
Ingen som vill laga.
Varför skulle någon vilja laga?
Man tjänar inga pengar på att laga saker.

Det måste löna sig att arbeta.
De som arbetar med att laga rälsen riskerar livet.
Det är riskfyllt att åka tåg, särskilt när de är sönder.
Vilken tur att vi sålde SJ, medan det fortfarande fungerade?
Det var i grevens tid.
Så dyrt det hade blivit att åka tåg annars?
Om vi hade fått betala för reparationerna?

Ändå är det billigare att flyga.
Vi flyger som örnar i luften.
Klimatet?
Vi vet.
Känns inget vidare.
Vi gör en vindkraftspark av Norrland, så känns det bättre!
Norrland är ju redan exploaterat av Vattenfall.
Uranbrytning.
Vi säljer Norrland.
Vi kan inte ha.
För dyrt.
För lite konkurrens.

Telefonerna är också sönder.
Nåt med ledningarna.
Nåt med antennerna.
Nåt med träd.
Eller is.
Eller storm.
För dyrt.
Kan inte hålla på och ha.
Vilken tur att vi sålde Televerket, i grevens tid!
Medan det fortfarande?

Minns ni Apoteket?
Så trist det var där!
Så antikt.
Massa sjuka som hostade.
Tungt.
Vi kan inte hålla på.
Vi vill inte veta hur sjuka de är.
Vi vill veta hur mycket de kan arbeta!

De döda?
De döda hamnar definitivt i ett utanförskap.
Sossetjafs.
Som död kan man ställas mot en del av arbetsmarknaden.
Som lik till exempel.
Det vimlar av döda.
I deckare.
På film och teater.
Inga talroller.
Enkelt.
Inga större löneanspråk.
Billig arbetskraft.
Döda kan vi ha.
Ett tag.

Som död kan man arbeta ihop till sina egna begravningskostnader.
Man måste våga tänka nytt.
Det måste löna sig.
Det är dyrt att dö.
Det kostar skjortan.
Vi säljer skjortan.

Snart har vi sålt allt.
Utom kungahuset.
Kungahuset kan vi ha.
För att.
För att det är lönsamt.
För att det fungerar.
I snö som sol, i grevens tid.

Vi håller kalas för hertigen av Västergötland.

Det måste få kosta.

torsdag 7 oktober 2010

72 glas vin

Vetenskapsradion meddelar idag:
En gravid kan dricka två glas vin i veckan!
Det visste jag redan.
En gravid kan dricka mycket mer vin än så.
Jag har träffat rätt många som gjort det.

Jag har också träffat rätt många barn som fått livslånga konsekvenser av föräldrars drickande.
Dessa barn har lidit av exempelvis:
ångest,
kontrollbehov,
depressioner,
ätstörningar,
fobier,
otrygghet,
brist på rutiner,
brist på tillit,
minnesstörningar,
inlärningssvårigheter,
koncentrationsproblem,
sömnstörningar,
vredesutbrott,
permanenta specifika och ospecificerade hjärnskador.

Så är det.

Hur mycket "kan" man dricka?
Mycket.
Nu kan man dricka vetenskapligt.

Hur kommer man fram till att två glas i veckan är en rimlig mängd?
Beror det inte på vem som dricker dem?

En graviditet är plus minus 36 veckor.
Två glas vin i veckan blir således 72 glas vin.
Mycket vin blir det.
Vem håller räkningen?
Hur stora glas kan man ha?
När börjar en vecka?
Hur mycket hasch kan man röka under en graviditet?
Hur mycket amfetamin kan man ta?
Är det bättre att snorta eller är det sprutor som gäller?
När barnet är fött?
Om man inte har några barn?
Hur mycket kan man då?

tisdag 28 september 2010

Till min dotter om jag hade haft någon.

Till min dotter om jag hade haft någon.

Du måste vara snygg.
Du måste vara glad.
Du måste vara smal.
Du måste vara tyst.
Du måste sitta still.
Du måste vara bäst.

Du måste ha en läkare.
Du måste ha mediciner.
Du måste vara snäll.
Du måste vara dig själv.
Du måste ta av dig glasögonen.
Du måste ta plats.

Du måste söka hjälp.
Du måste skriva under.
Du måste vara duktig.
Du måste vara ödmjuk.
Du måste ha tålamod.
Du måste hjälpa till.

Du måste ha en diagnos.
Du måste ta ansvar.

Du måste vilja själv.
Du måste vara öppen.
Du måste kunna själv.
Du måste kunna be om hjälp.
Du måste göra ett test.
Du måste ha KASAM.


KASAM.
Begreppet KASAM omfattar tre delkomponenter.
En grundläggande upplevelse av att det som sker i och utanför individen är förutsägbara, begripliga och strukturerade (begriplighet)
och att de resurser dessa skeenden kräver finns tillgängliga (hanterbarhet)
samt att livets utmaningar är värda att investera sitt engagemang i (meningsfullhet).(Antonovskij.)

Har du lågt KASAM?

Du måste vara snygg.

onsdag 22 september 2010

Tvångsarbete

P1 Morgon fördjupar sig idag.
I Kina är det inte roligt, säger de.
Där kan man hamna i fängelse utan rättegång.
I kinesiska fängelser är det inte roligt.
Enligt "ett Marxistiskt, nej ursäkta, enligt ett Maoistiskt tankesätt"
har man en stark tro på arbete och i fängelserna har de dessutom "tvångsarbete".
Fångar gör jobb, tillverkar saker som vi köper.
Inte bra säger expertisen i P1.

"Det kan vara dödsstöten för ett varumärke", säger expertisen.
På så sätt drabbas även vi.
Annars drabbas vi ju rätt sällan i Sverige.
Det är tur att dödsstötar alltid sker i något annat land.
Tänk om vi hade tvångsarbete i fängelserna.
Om vi hade en sån syn på arbete här.


Tänk om sjuka människor skulle vara tvungna att arbeta.
Tänk om psykiskt sjuka och psykotiska personer skulle arbeta i Sverige.
Det skulle ju inte vara särskilt lönsamt, inte för någon.
Det måste löna sig att arbeta.
Tänk om exempelvis Volvo skulle använda sig av tvångsarbetare.
Tänk om jag hade jobbat på ett dagcenter där utvecklingsstörda fick packa oljefilter åt Volvo, för 20 kronor om dagen.
Tänk om man skulle tvingas till heltid.

I Danmark är det inte roligt heller.
Där har man lobotomerat en massa människor med utvecklingsstörning.
Ända till 1983.
Tänk om vi hade gjort det i Sverige.
Tänk om jag hade jobbat på ett svenskt mentalsjukhus 1982 där det var fullt med lobotomerade patienter med utvecklingsstörning.
Det kunde ju ha varit dödsstöten för den svenska psykiatrin.

I Frankrike utvisar man romer.
Tänk om vi hade gjort det.
Tänk om vi hade arresterat romer och skickat ut dem.
Tänk om vi hade haft rasister som beslutade i asylärenden.
Nu är det Frankrike som har det så.
Och Tyskland kanske.
Och Holland och Danmark.
Här är det annat.

Här är det friare, mer som Amerika.

I kväll ska de avliva en utvecklingsstörd kvinna i USA.
Hon är dömd för anstiftan till två mord.
Snacka om dödsstöt.
Trippelstöt.

I Kina är det inte roligt.
Det ser man ju på långt håll.

måndag 20 september 2010

Biggest Loser Sverige

Jaha.
Det gick ganska precis så som jag trodde i valet.
TV 4 sänder såpa ikväll också.
Biggest Loser Sverige.
TV 4 påannonserar "Den fruktade Invägningen."

Det handlar alltså inte om valet.

När Kristian Luuk och Bert Karlsson valvakat klart i rutan, finns kanske inget att tillägga?
Alexander Bard har också sagt sitt.
Jaha.
Lets Dance.
Vem blir utröstad i Lets Dance?
Vem blir The Biggest Loser?



Studio 1 i radions P1 har spelat skivor i veckan.
Tunna skivor med Siw Malmqvist och en lång lång intervju.
Det trodde jag inte.
Att det skulle handla om Siwan.
Har hon varit med i Lets Dance?


Tidigare val har man kunnat följa rösträkningen, distrikt för distrikt.
Vi brukade också få se på en karta, hur varje kommun röstat.
Det hanns visst inte med i år?
För mycket Bert?
Kan det bli för mycket Bert?

Analysen?
Ska någon avgå?
Vänsterpartiet kanske?
Idag säger samlad media att det är Vänsterpartiets fel att SD kommit in i riksdagen.
Om inte S hade samarbetat med V, säger de.
Då hade inte SD kommit in.
Det är alltså vänsterns fel.
OK.

Mona har hållit på och vänstrat?
"Mona Sahlin har inte lyckats erövra medelklassväljarna i storstäderna".
OK.
Socialdemokraterna behöver alltså inte "erövra" arbetslösa, besvikna fackföreningsmedlemmar,kommunalarbetarförbundet, metall, hela LO, inte pensionärer eller sjukskrivna,inte lågavlönade, fattiga, inte kvinnor, glesbygdsbor eller invandrare?
Det var ju skönt att S inte har svikit dessa grupper.
Vilket jättejobb de då hade haft framför sig!

Medelklassväljarna i storstäder klarar sig nog.
De brukar liksom göra det.
Och Mona, hon kan ju vara med i Lets Dance.
Hon kanske kan dansa med Siw Malmqvist.

Maud Olofsson vill inte dansa med Vänsterpartiet.
Reinfelt vill inte men han måste fråga chans på Miljöpartiet.
MP vill inte dansa med Reinfelt och Ohly vägrar att dansa med Åkesson.
Ingen vill dansa med Åkesson.

Ingen vill.

Jo skåningarna.
Och smålänningarna.
Och storstadsregionerna.
Och nästan alla kommuner.
Och SVT.

Jag ska nog gå och väga mig.
Väga in mig.




.

onsdag 8 september 2010

Byt ut Karl-Bertil!

Socialbidragen ökar.
Det vill säga, fler människor behöver få ekonomiskt bistånd från socialen.
Trettio tillfrågade kommuner meddelar att det beror på att fler och fler blir utförsäkrade från a-kassa och försäkringskassa.
En rimlig förklaring.

Socialförsäkringsminister Cristina Pösmunk Pehrsson tycker inte att det stämmer.
Hon säger att det ökade behovet av socialbidrag beror på "finanskrisen."
Dessutom, säger hon, är det bara trettio kommuner som tillfrågats och ingen vet väl hur ser de ut i de andra kommunerna, de som inte illfrågats.
Finanskrisen.
Jaså.
Där ser man.

Vi går mot val och opinionssiffrorna talar tydligt för att den borgerliga alliansen kommer att sitta kvar i 4 år till.
Det verkar vara det som de flesta önskar.
Samma väljare som i decennier bänkat sig framför Karl Bertil Jonssons julafton.
Att ta från de rika och ge till de fattiga.
Att sprida lite glädje i samhällets bottenskikt.

Och vilket bottenskikt sen?
De super, skrattar och spelar fiol.
Ändå får de paket.
Japanska servettringar av päronträ och en tavla med Bodens fästning av Byrådirektör H.K. Bergdahl.

Varför får bottenskiktet paket?
Det måste väl vara kontraproduktivt så det förslår?
Hur blir det då med motivationen?
Vi måste minska utanförskapet, inte belöna det.

Om alliansen vinner, vill jag se en annan julsaga i år.
En där Kharl Bhertil, nu medelålders och glöggfryntlig,tar taxi till Slumkvarteren och kräver tillbaka julklapparna.
Rätt ska vara rätt.
Änkan ska fan inte ha nån Aqua Vera flaska.
Vad sänder det ut för signaler?

Det måste löna sig att arbeta.

tisdag 31 augusti 2010

Ett rött litet flygplan

I flera dagar har ett rött litet flygplan kretsat över Majorna.
Efter sig har det en röd banderoll.
Ser mysigt ut, som något ur Kalle Anka.
Det ligger nära till hands att gissa på valpropaganda.
Bara ett par veckor kvar till valet och vägarna kantas av blå blå dunster.
Ett rött litet flygplan kanske kan hjälpa upp den rödgröna opinionssvackan, även om det ur miljöhänseende vore korkat.
Så tänker jag.
Tills jag får se vad det står på banderollen.
STENA GERMANICA 240 M.
Så står det.
Vad ska jag göra med den informationen?
Är det menat som reklam eller är det ett hot?
Det kan inte vara reklam.
Varför skulle jag vilja befatta mig med sagda fartyg?
För att det är 240 meter?
En gång åkte jag till Fredrikshavn med Stena.
Resan skedde medelst katamaran, fylld av asfulla kedjerökande människor, köerna var så långa att jag inte lyckades få något att äta eller dricka, vilket förmodligen var min smala lycka.
Resan kostade 3.000 kronor (!) "eftersom det var högsäsong".
Sen dess får jag ständigt reklam från rederiet Stena, per post och E-post.
Och nu kretsar ett rött litet flygplan över mig.
Det kan inte vara annat än ett hot.
Stenaterminalen är en grotesk företeelse som förstör hela Göteborg.
Leder all tung trafik genom stan.
Ockuperar hela hamnen.
Förr åktes det båt, förr handlades det taxfree.
Så är det inte längre.
Om man ska till Danmark eller Tyskland, borde man väl kunna ta sig ut till exempelvis Skandiahamnen för att DÄR gå på en båt?
Står det och faller på att vi måste komma så nära Järntorget som möjligt?
240 meter?
Jag undrar hur de har mätt.
Kanske fören eller aktern på STENA GERMANICA kommer att ligga i direkt anslutning till min lägenhet?
Påfarten?
Lastbilarna?
Kommer jag att kunna bo kvar hemma?
Jag googlar på STENA GERMANICA.
Det står att den är 29 meter bred.
Jag kommer att behöva flytta.
Förr eller senare kommer jag att behöva flytta.
Den som ändå hade ett rött litet flygplan.

lördag 14 augusti 2010

Aktuellt klockan 21.00?
Nej, tydligen inte.
Rapport kanske?
Inte det heller.
Har de bytt kanal nu igen?
Nej.
Inga nyheter i tv kl 21.00
Varför inte det nu då?
Är det antikt att ha nyheter på bestämda tider?
Vad är de rädda för?
Att vi ska sluta zappa?
Att vi ska tappa sugen?

Min käpphäst P1 har tappat sug och gnista och är snart en fullfjädrad skvalkanal.
Jag skulle vilja höra ett radioprogram i realtid, från början till slut.
Det är liksom det som är radio.
Inte fragment av program och inte femtio gånger under flera dygn innan det ska sändas.
Jag vet att jag kan ladda hem.
Jag vet att jag med hjälp av internet och telefoner kan sätta mig i förbindelse med personalen på Sveriges Radio.
Men jag vill inte.
Jag vill bara ha den informationen som finns i programmen.
I realtid och gärna bara en gång.
Det är det som är poängen med radio.

"...du vet väl om att du också kan klicka på..."

Om jag skulle ridas av en besynnerlig drift att titta på bilder tagna inifrån radiostudion, så vet jag att jag kan gå in på SR:s hemsida och samtidigt klicka mig fram till samtliga medarbetares porträttbilder, musiksmak, favoritrecept, grilltips och tandstatus.
Jag vet det.
Men jag vill inte.

Vill inte mjölka ur varje liten sänd sekund, vill inte betrakta allt som sägs som en händelse, vägrar kommentera, kommunicera med hela redaktionen, masturbera massmedia in i minsta häpnadsväckande detalj, jag vill bara höra ett program i realtid och på det programmets utsatta sändningstid, inte mer.

Sardinen vill att burken öppnas mot havet.

måndag 26 juli 2010

Jag tycker om Varberg.
Varför?
Av många skäl.
Främst för att där finns ett nakenbad för damer, mitt i stan.
Jag stannar alltid till där och tar ett dopp.
Livgivande, skoj och dessutom gratis.
I Göteborg är det i princip omöjligt att komma ner till vattnet.
Helst ska man ha bil, kontanter och gott om tid.
Idag slog jag på stort och for till Hovås kallbadhus.
Förr var det damavdelning där.
Herravdelning också och ett obligatoriskt och trivsamt litet bögberg i bakgrunden,sammantaget en plats för kontemplation och samvaro, där man kunde simma naken och fullständigt ifred, för trettio kronor.
Så är det inte längre.
De Bemedlade Barnfamiljerna har köpt små ljusblå fågelholkar som de ställt på rad vid vattnet.
Hela området är avspärrat.
Fullt badklädda,leker rosa flickor och små blåbyxade pojkar på den glest bemedlade sanden, regisserade av straighta, stenrika och uttråkade stekar-föräldrar i brunt och blont.
För att få tillträde till vattnet måste man betala.
50 kronor för en heldag.
Vem står ut där en heldag?
Som tur var kom jag lagom till kl 16 och kom därmed undan med att "bara" betala 35 kronor.
För vad?
Simmade håglöst fram och åter, de ljusblå holkarna var tillslutna och raka.
Inga nakna tanter.
Inga herrar.
Bögberget var öde, som en plötsligt övergiven fågelkoloni.
Jag önskade att jag haft en vuvuzela.
Då skulle jag ha simmat på rygg och tutat i den.
Högt.
Jag skulle ha annekterat hela luftrummet.
Nu blev det inte så.
Istället åkte jag hem och i trappan mötte jag min utarbetade granne.
Hon hade jobbat 28 timmar i sträck.
- Sovande jour, sa hon.
Jag minns.
När man tillbringar dygn i sträck, på sin arbetsplats.
Det som facket, av outgrundlig anledning, inte kallar för "arbetstid."
-Det har jag också gjort,sa jag, året var 1979 och då tjänade vi 12.50 i timmen.
- Nu får vi 35 kronor i timmen, sa grannen, men det är ingen pensionsgrundande inkomst, eftersom det inte räknas som arbetstid.
En löneutveckling.
På trettioett år har lönen stigit med 22 kronor och femtio öre.
Jag önskar att jag hade en vuvuzela.

lördag 17 juli 2010

Om alienation och att dansa

Stadsfestivaler.
Öltält.
Folk, folk, folk.
Ansiktsmålning,smycken, hög mainstreammusik och såna där plastsnurror på pinnar, som man bör ha på barnvagnar med barn eller barnbarn i,ballonger,pliktkännande kommunalråd, kyrkans obligatoriska tält och socialdemokratiska aktiviteter för hela familjen.
Alienerad.
Kan inte uppföra mig i masskulturer.
Saknar jämnåriga.
Har inte sett jämnåriga på flera år, har de avrättats allihop?
I ett fåfängt försök att känna samhörighet, gick jag en gång på en konsert med Nationalteatern i Göteborg.
Jag kände inte en människa i publiken, eftersom min Nationalteatern-era utspelades i en annan stad, en annan tid...
Alienerad.
Nu sommarturné.
Sommarstäder. Festivaler. Karnevaler.
Ikväll är det Landskrona.
Efter utförd spelning, på väg till hotellet,stannar jag och köper en älg-kebab, en sensationellt god liten sak, samtidigt äntras scenen av gamla bandet Torsson.
Vet inte hur det går till men snart står jag längst framme vid scenen.
Fem farbröder med pinnsmala punkben och glesa kalufser gungade loss med sina karaktäristiska låtar.
Jag kunde flera.
Jag sjöng och klappade i händerna.
Bredvid mig, dansade en egendomlig flock, en egendomlig dans.
De sjöng. De söp. De regredierade.
Jämnåriga.
Mina jämnåriga.
Är det här de har hållits hela tiden?
Med skvimpande ölburkar och fimpar i mungiporna, fuskblondinerna med handväskorna och pumpsen, killarna med attityden, ölmagarna, polisongerna, rörelsemönstren.
Stela överkroppar, vaggande fram och tillbaka, sjungande för fulla, fulla halsar:
"Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid."
En stor grupp med glada men troligen och rättmätigen förvånade nysvenskar, tittade lika mycket på publiken som på Torson.
Vi dansade och sjöng.
Överlevarna.
Jag har aldrig förut varit i Landskrona.
Aldrig sett Torsson tidigare.
Ändå.
Inte längre alienerad.
"Det spelades bättre boll..."

onsdag 30 juni 2010

Idag ringde det en till.
Den här gången var det en kvinna i Borås.
Det brukar vara män.
Män i alla åldrar, från världens alla hörn.
Man kan tro att jag är populär.
Det är inte sant.
Det är min bil de är ute efter.

Jag äger en Toyota Corolla, årsmodell 96 tror jag att det är?
Den har gått precis hur långt som helst.
Rosten breder ut sig för varje dag som går.
Jag tänker att den får gå så länge som den går.
Den vet det.
Den går och går och nu är vi så samkörda att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den.
Särskilt som den verkar vara en av de mest efterfrågade bilarna i Sverige?
Det senaste året har jag fått brev, handskrivna, maskinskrivna, rättstavade, felstavade,firmabrev, privata brev, telefonsamtal och sms från mer än 50 personer, som mig veterligen, oberoende av varandra, beslutat sig för att försöka köpa min Toyota.
"Det har kommit till vår kännedom att Ni är ägare till en Toyota...vi undrar om Ni vill sälja den till oss?"
Vad värre är, när jag stannar för att tanka eller krypkör genom en kranskommun eller parkerar bilen eller stannar för rött ljus, så sitter det lappar på rutan från folk som vill ha min bil.
Det har hänt att jag faktiskt blivit förföljd av främmande män, som åkt efter mig långt och länge, män som bara vill en sak.
Köpa min gamla Toyota.
En erbjöd mig 20.000 kr kontant.
Då var det nära.
Tur att jag är den trofasta typen.
Och jag undrar så.

Jag har försökt fråga männen om varför de vill ha min bil, varför så många lägger ner så mycket tid, pengar och energi på detta.
De säger att de vill sälja bilen till Afghanistan.
Afghanistan?
Har de inte nog med problem där?

Kvinnan i Borås sa att hon också ville sälja bilen till Afghanistan.
"Eller till Afrika" sa hon.
Hon sa också att hon ringde från "en riktig firma med F-skatt" och hon sa att jag skulle vara försiktig om jag skulle sälja bilen "...för det finns så många fula fiskar som handlar med bilar."
Jaså.
Hur då?
Jag måste få veta.

onsdag 9 juni 2010

I går tillkännagavs årets sommarpratare i P1.
Någon däremot?
Massor, tydligen.
Hela dagen har det dryftats i P1 huruvida det är passande att låta Annika Östberg-Deasy vara sommarvärd. Kritiken har varit massiv.
Allt ifrån vältaliga debattörer till mer blodtörstig pöbel har ringt, mailat och sms:at.
"...om jag också mördar några, får jag också vara sommarpratare då...?"
"Ska en som är dömd för dubbelmord finnas på SR:s hemsida,finklädd och med blomsterkrans i håret?"
"Vad säger brottsoffrens anhöriga om hennes medverkan i sommar?"
"Har redaktionen verkligen tänkt igenom det här??"

Herregud.

Vad står dessa röster för?
Vilka känslor är det som väcks?
Själv är jag mycket glad över att hon tackat ja till uppdraget.
Hoppas att hon känner något av den värme och av välkomnandet hem, som jag och många fler velat förmedla till henne.
Hon har suttit i fängelse i 28 år, för något som hennes pojkvän gjorde.
Man kan säga att hon åkte i fel bil.
Det har jag också gjort. Många gånger.

Jag ser fram emot Annikas sommarprogram den 8 augusti.
På Cornelis Vreeswijks födelsedag.
Han åkte också i fel bil då och då.
En gång knivskar han två transsexuella personer.
Han dömdes för det.
Sen skrev han en "rolig" låt om det.
Om hur det är att "få något i handen, som man inte har beställt..."

"Man" får ta det med jämnmod.
Sommaren är kort.
Ett sommarprogram är ännu kortare.
Särskilt om man suttit inne i 28 år.

fredag 21 maj 2010

Håll avståndet. Fortsätt framåt!

Håll avståndet. Fortsätt framåt!

Så står det på de roterande glasdörrarna i det stora köpcentret.
Det gäller livet.
Att vi inte kan lära oss hålla avstånd.
Att vi inte ska glömma att fortsätta framåt.
Idag behövde jag köpa en flaska Vademecum.
Ägnade förmiddagen åt att försöka tänka ut var man kan tänkas köpa en sån flaska.
Om det fortfarande säljs?
Vademecum.Det är latin och betyder väl ungefär "Kom med mig?"
Om det är den vetskapen som gör mig generad vet jag inte men jag är generad inför mitt inköp. Vill inte fråga någon.Vill inte verka antik och akterseglad. Vill vara inkognito.
Är det också latin?
Smög in i den gigantiska affären, där precis allting finns.
Förutom alla varianter av livsmedel och hushållsartiklar finns också hyllmetrar med sexhundra sorters tandkräm.Fotkräm. Krämer för kropp och själ, hallonkrämer, hudkrämer, krämer För Honom, krämer För Henne, krämer att ta bort krämer med, vätskor,flaskor, burkar, påsar, små jävla snoddar, klämmor,såpor, tvålar, balsam, schampo, lotion, sprayer,Listerine total dental mental care, profylax,after during cleaning all including meaning SB tusen turbo plus allt.
Allt utom Vademecum.
Jag håller avståndet. Fortsätter framåt.
Det gör inte två plitar, som tar tillfället i akt och försöker fostra en fånge som är där och socialtränar i kassakön.
Jag har mycket liten erfarenhet av plitar. Mest fragment från svenska B-filmer där håglösa och frustrerade män med skitigt hår är elaka mot fångar. De här plitarna var som hämtade ur en sån film. De ville markera för fången, kassörskan och oss andra att de minsann inte var fångar utan plitar. Därigenom visade de också tydligt vem som var fånge.De fällde tråkiga kommentarer om killen, om att han gjorde fel i kassakön. Det verkade viktigt att vi alla skulle höra det.
Generad. Men inte fånge. Inte plit.
Håller avståndet. Fortsätter framåt.
Hittar Vademecum.
Kom med mig.

måndag 10 maj 2010

Det finns många facebookgrupper.
Många är harmlösa eller konstiga.
Andra angelägna, aktuella,nördiga, roliga, kreativa.
Sen finns det grupper som, enligt mitt förmenande, är a true waste of cyberspace.
"Jag är ingen rasist men uppför dig ordentligt eller dra."
Så heter en grupp som har 24.095 medlemmar.
Tjugofyratusennittiofem personer ställer sig bakom budskapet, som går ut på att invandrare är skattesmitare, arbetsvägrare, våldsamma och oärliga människor som inte passar in i Sverige.

Jag är inte heller någon rasist, men jag ställer mig frågan om svenskar är annorlunda än andra?
Är vi mindre våldsbenägna per capita? Betalar vi tillräckligt med skatt? Är "vårt svenska" rättspatos eftersträvansvärt och enhetligt?
Naturligtvis inte.
Jag blir bara förvånad (igen) över att så många (igen) är så blåsta (igen) och engagerar sig (igen och igen) i frågor de inte vet något om.
Det enda som jag med säkerhet vet är "svenskt" är allemansrätten.

"I Sverige har vi den stora förmånen att kunna vistas i och bruka naturen på alldeles unikt sätt. Naturen i vårt land står öppet för alla och du kan med rent samvete promenera runt och njuta av dofter, syner och intryck. Men det finns vissa restriktioner och naturen med allt vad den erbjuder är trots allt bara till låns. Du är besökare och måste vara varsam och visa hänsyn mot både människor, växter och djur."

Jag är egentligen en människovän. Tycker att vi är ganska rörande i våra strävanden att försöka förstå oss själva och varandra.
Tycker om skilda referenser.
På grund av bostadssegregationen i Göteborg, ser jag alltför sällan till annat än vita medelklasspersoner utom i servicesektorn.

Personalen på restaurang Yokohama är jag glad för, inte bara för att de gör fantastisk sushi 6 dagar i veckan utan för att vi absolut inte har någonting att säga till varandra, trots att jag sedan länge regelbundet äter där.
Vi delar inte referenser.
Det är jag mycket tacksam för.
Jag törs svära på att ingen i personalgruppen bryr sig om vare sig Jan Guillo eller Yrsa Stenius.
Jag avskyr att skriva dessa namn men jag gör det ändå.
Jag kan inte laga sushi.

Amir jobbar nere på Statoil, som har öppet dygnet runt, sju dagar i veckan.
För att jag ska kunna glömma köpa mjölk på Konsum Mariaplan, där mjölkpriserna snart är tresiffriga.
Amir har aldrig sett Pecka Langer och han har nog väldigt lite att säga om Birgitta Stenberg.
Jag tycker om den egenskapen hos honom.

onsdag 5 maj 2010

Vårdcentralen Majorna har försökt gömma sig nere i Fiskhamnen.
Ändå är vi rätt många som hittar dit, så det står väl inte på förrän de försvinner någon annanstans.
Det är mycket länge sen man kunde ringa dem.

Idag är jag där, en mycket gammal man med rullator har också tagit sig ända fram och upp till 6:e våningen, i en anonym byggnad, som för tankarna till något ur milleniumtrilogin.

Den Gamle är andfådd och har svårt med balansen och tydligen också med hörseln.
I receptionen sitter en Ung Man.
Den Gamle säger:
-Jag vill beställa en tid.
Ung Man svarar:
-Du kan beställa tid eller komma på Drop In.
Den Gamle:
-Va?
Ung Man:
-Du kan beställa tid eller komma på....vi har DROP IN OCKSÅ!
Den Gamle:
-Jag vill beställa en tid.
Ung Man:
-Då är det nästan bättre att de ringer dig.
Den Gamle:
-Va?
Ung man:
-Vi har så mycket folk här.
Den Gamle:
-Jaså?
Ung man:
- Ja.
Den Gamle:
-Ja, jag skulle beställa TID.
Ung man:
-Då är nog det bättre att de ringer hem till dig.
Den Gamle:
-Vilka då?
Ung man:
-Ja...den som du ska prata med.
Den Gamle:
-Va?

Här lämnar jag männen.
Det finns en sannolikhet att de står kvar i exakt samma position ännu.
Den sannolikheten tycks mig större än att Den Gamle lyckas beställa en tid på Vårdcentralen i Majorna.
Imponerande att han tog sig till receptionen i alla fall.
Han är nog frisk.
Jag önskar honom ett långt och lyckligt liv.

måndag 3 maj 2010

"I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin..."
Så skrev Dan Andersson.
Precis så är det.

På grund av stambyte är jag både hemlös och husvill och helt beroende av vänners gästfrihet.
Den här natten har jag ägnat åt att växelvis ligga på en resårsäng och på ett trägolv.
Ingetdera rekommenderas.

Och minnena sticker.

Många gånger har jag förbannat mitt musikminne.
Jag kan sällan glömma låtar jag hört.
Inte ens de dåliga och de börjar bli många nu...
I natt har jag ältat en låt som kanske bara två personer i världen minns.
Jag och Gösta Spjuth.

Vem är Gösta Spjuth?
En före detta chef på Svensk television.
Någon gång, för kanske tjugo år sen,överraskades Gösta och vi andra tv-tittare av ett uppsluppet rockband bestående av svt-personal, som framförde en låt de skrivit till hans ära.

En enda gång spelades låten.

"Hårda bud, hårda bud, hårda bud, hårda bud, bud, bud.
Hård hud, hård hud, hård hud, hård hud, hård hud."
Så löd refrängen.

Jag skulle kunna spela den i sömnen.
Om jag kunde sova, vill säga.

Undrar vad Gösta Spjuth gör just nu?
Han sover nog.
Hoppas att han också minns.
Då har vi nåt gemensamt....

lördag 1 maj 2010

Idag hörde jag ett långt reklaminslag i P1.
Visste inte att det var tillåtet?
Dessutom gällde det drogförsäljning.
Programmet heter "Meny" och innehåller,förutom recept och matlagningstips, rekommendationer om vilka vinsorter som sägs "passa bra till".
Förutom vinets namn, får vi reda på ursprung, karaktär och beställningsnummer.

Även i teve förekommer detta.
När blir det reklam för andra droger?
"Ett par gram amfetamin till frukost, passar bra till kaffet..."
"Banta med crystal meth!"
Eller: "...inhalera lite solution till efterrätten..."
"Brygg ditt eget ekologiska te på majablad..."
"Så här får du cocabusken frodig..."

Inte särskilt troligt, eller hur?
Inte särskilt roligt?
Droger är farligt.
Ja.Och alkohol är en drog.
Den som dödar flest.

Det som brukar kallas för kvinnomisshandel, familjetragedier,hatbrott,läktarvåld,gängkrig, rasistdåd, våldtäkter och övergrepp, har en stor gemensam nämnare:
Alkohol är nästan alltid med i bilden.
Det tycker jag är passande att nämna.
Varför inte en stödgala?

tisdag 20 april 2010

Insistance of sameness.
Ett begrepp som brukar användas i samband med diagnosticering av exempelvis autism.
Det betyder att en person insisterar på att saker ska vara samma och mår dåligt av förändringar.
Detta tillstånd tycks ha drabbat och lamslagit svensk media.
När en person eller företeelse väl kommit upp på agendan, är det bara den eller det som samtliga public-service kanaler uppehåller sig kring.

Jag har tidigare gnällt över det myckna Hitler-visandet i tv.
Han har nu, åtminstone tillfälligt, fått lämna rampljuset till förmån för en annan spektakulär herre som vi följt i media i många år.
Han är mest känd som Thomas Quick och är svårt sjuk.
Hans sjukdom avhåller inte media från att fläka ut honom i alla tänkbara och otänkbara sammanhang.
Snarare tvärtom.
Härom veckan hörde jag en journalist i P1 (kvinna vars namn jag förträngt) besöka Quick inne på Skönviks psykiatriska slutenvård, där han alltjämt vistas.
Quick fick prata i bortåt en timme, om hur det är att vara "nedfrusen" och "väckas till liv igen."
Avslutningsvis läste han egna dikter och fick rikligt med respons från kvinnan.
-Du är ju poet, sa hon.
Han skriver böcker nu.
Han och journalisten gjorde reklam för dessa i radio.
Några dagar senare var det P 1 igen, som bjudit in Quick, nu som twittrare.
"Hela svenska folket..." uppmanades att ställa frågor till Quick, under programmets gång.
Varför?
Dagligen rapporterar såväl tv som radio alla turer kring rättsprocesser och resningsansökningar.
Piskar upp märkliga stämningar hos lyssnare, tittare och läsare som i gemen saknar den kunskap som behövs för att begripa dylika processer.
Varför?
GW Persson får litervis med vatten på kvarn och frustar värre än annars när han tvärsäkert yttrar sig om alla fall där Quick förekommit genom åren.
Har detta något som helst allmänintresse?
Quick uttryckte besvikelse i samband med sin poesistund i radio.
Han var snopen över att ingen ur personalen på Skönvik kommenterat hans litterära karriär.

Personalen på Skönvik visar därvidlag såväl respekt som yrkesheder!
Det är mer än vad man kan säga om personalen på P1.
Vem står på tur?
Ankan igen?
Tigern?
Insistance of madness...

måndag 12 april 2010

Idag ringde SJ!
Det var spännande.
Jag kunde se ett välbekant nummer på min mobildisplay: 0771-75 75 75.
Nåt man känner igen, som en kär gammal vän, nånting från gamla tider, det var SJ det!
Jag gnolade och var förväntansfull när jag svarade.
Det var en maskin som meddelade att de biljetter jag bokat och betalat inte gäller, eftersom "tågen är inställda".
Anmärkningsvärt.
Sträckan Göteborg- Stockholm-Göteborg, alltså.
Fredag respektive söndag.
Ett konkursbo?
Där ser man.
Blev lite vemodig där jag satt.
Tänkte på tåg.
På alla som vill åka.
På all räls som ligger.
På rallarkyrkogårdarna i Norrland.
Kändes avslaget.
Ville ha någon att prata med.
Ringde SJ.
En flicka svarade ganska snabbt. (Tutti* var uppenbarligen på annan ort.)
Flickan var bestämd.
De tåg som jag köpt biljetter till var inställda. Båda två.
När jag frågade hur det kom sig, informerade hon mig om att det berodde på Otur.
Där ser man, sa jag.
Sen sa hon att det skulle gå två andra tåg fast på samma tider jag ville åka.
Se där ja, sa jag.
Ja, sa hon. Det var bara att boka om.
Det gjorde vi.
Utan extra kostnad.
Två biljetter, andra klass, Stockholm-Göteborg tur o retur.
När jag upplyste om att jag betalat för första klass började flickan ursäkta sig.
Det tog ganska lång tid.
Det var mer som en bikt.
Flickan kunde inte nog understryka hur mycket hon förstod hur frustrerande det måste vara när tågen blir inställda.
Som en biktfader satt jag och hummade och höll med.
Kanske skulle byta jobb?
Slippa resa så mycket.
Snart börjar högsäsong för visartister. Mycket åka blir det.
Släpper en samlingsplatta idag: Sagt & Gjort.

Köp den här via Bengans nätbutik:

https://www.bengans.se/popup/christina_sagt/se.aspx

(*Se tidigare blogg SJ Farväl)

tisdag 6 april 2010

"Starka reaktioner", tycks vara veckans nyhetstema i svensk media.
Jag ligger i feber. Ingen stor nyhet.
En förklaring kan det dock vara, en förklaring till att jag inte förstår de starka reaktionerna, det är gott att kunna skylla på något och det kan jag nu.
Feber.
Vi förväntas bli upprörda och förvånade över att amerikanska militärer avrättar människor i Irak.
Det visste jag redan.
"Civila och journalister" skriker de i Aktuellt.
Vad är det som är nytt?
Att militärerna uppfört sig "som om de spelat dataspel" och inte som om de är i krig?
Att de visar "sällsynt grymhet"?
Begår "krigsbrott"?
Som om Irak-invasionen från början skulle ha varit laglig och moraliskt försvarbar?
Som om kriget hittills varit OK?
Bara de inte sköt just de här civila, på det här sättet, inför den här kameran?
Bara inte filmen läckt ut till allmänheten.

Starka reaktioner rapporteras också från Landskrona.
En äldre kvinna har dött efter att ha misshandlats av en man på en parkeringsplats.

Vi måste ut och manifestera, att vi inte tycker att det är rätt att mörda.
Tända ljus. Man ur huse.
Kyrkor och kulturföreningar: Vi kan inte ha det som vi har det i Landskrona.
Alla är där.
Radio, TV, nätet,tidningar, alla eldar på.
"Integrationen har misslyckats", orden upprepas i media hela dagen.
Kan detta vara en dödsorsak?
Huruvida någon av de inblandade varit integrerad eller inte?
Offrets etnicitet?
Gärningsmannens?
Jag tycker snarare att det verkar röra sig om en konflikt kring en parkeringsplats.
En kommunal angelägenhet, alltså.
Det var tydligen inte något mord.
Inte enligt Tingsrätten och polisen.
Det verkar snarast som en olycka, säger de.
Vad ska vi göra nu då?
Vad ska vi nu reagera starkt emot?
Tända ljus?

fredag 26 mars 2010

Den lille havfruen.
Bronsstatyn, ni vet.
Nu lämnar hon Danmark.
Hon ska till Shanghai.
Jag förstår henne.
Det verkar både trist och tungt att vara en lille havfrue i brons.
Enformigt.
Danskarna rasar. Skorrar.
De tycker att hon ska stanna hemma.
Det verkar vara ett danskt drag detta, att människor och nationalmonument ska stanna där de hör hemma.
Utom när det gäller Irakinvasioner eller Afghanistankrig, då måste man vara där.
Hörde en talesperson för motståndarna till havfruens kinaresa i P1.
Han var ilsken.
"Ett verk ska ikke tas ur sitt sammanhang, skrek han.
"Det är kränkande för verket!"

Jag tror inte att havfruen blir kränkt av att röra lite på sig.
Hon kommer hem igen i november. Lite mer erfaren.
Jag tänker att det borde finnas ett ordspråk som passar in här.
Genast kommer jag på det med berget och Muhammed.
Men det slår jag ur hågen.
Slår inte in öppna dörrar.
Undrar bara om inte havfruen skulle göra sig i en rondell?

onsdag 24 mars 2010

SJ - farväl

Att boka en tågbiljett till sin mor.
Ånge-Göteborg-Ånge.
Det är svårt det!
Det tar timmar.
Lika många timmar som en vän hölls gisslan nere vid Centralen, i ett av SJ:s tåg.
Fem timmar fick hon och ytterligare några hundra fogliga, sitta inlåsta nere vid lokstallarna.
Det var "för farligt" att gå ut ur tåget.
Allting är relativt.
Näringsbrist kan man också dö av.
Det är hälsovådligt att försöka boka biljetter.
Man blir så gränslöst förtvivlad.

SJ har en hemsida.
I likhet med tågtrafiken, läggs den ner, när det är för många som behöver den.
Då måste man ringa.
"Välkommen till SJ, det är många som ringer just nu,du har plats trettionio i kön."

Efter en timmes väntan och parerande för att försöka slippa höra Lill-Babs informera om sina föreställningar i Stockholm, kommer nytt och oväntat besked:
"Du har plats....Tutti... i kön."
Tutti?
Nyss var det nitton?
Borde det inte vara arton efter det?
Det är spännande nu.
Jag har plats Tutti.
Länge är det spännande.
Som "I huvudet på John Malkovich."
Mellan våningarna.
Kontinentalt.
Plats Tutti.
Tänk att jag fick den!
Ånge ligger i Europa.

Sen händer ingenting.

"Du har plats trettiosex i kön."

Från nitton, via Tutti, till trettiosex.
Tutti var en bad guy alltså?
En Soprano.
En som drar ner.
En energitjuv.
Kanske är det Tutti som bråkar med tågen också?
Käppen i hjulet. Den felande länken.
Tutti is not pulling his weight.

När ett barn i tolvårsåldern, slutligen svarar hos SJ,finns det ingen biljett.
Jo, förresten, en, medger barnet efter en lång talande tystnad.
Högst upp under taket, i en blandad sovkupé.
Bara psykopater som Soprano lägger sin gamla mor i ett sånt läge.
Inte ens han.
Den biljetten skulle kosta tvåtusentvåhundra kronor.
Vi lägger på.
Det gick inte bra.
Nytt försök med hemsidan,plötsligt vänder det.
Där finns den biljett, som överallt jag söker.
Sovvagn, dam, längst ner.
Ånge-Göteborg-Ånge.

Priset?
Trettonhundra kronor.
Man ska välja sina strider.
Min salig far sa ofta:
"Man ska inte bråka med tåget, för det går ändå."
Det var då det.
Innan Tutti.
Som det gick bra.

torsdag 18 mars 2010

Att vilja glömma

Idag såg jag henne igen.
En kvinna som jag läste svenska med 1983 på komvux.
Det är 27 år sen.
Vi pratade aldrig då. Det gör vi inte nu heller.
Hon har samma frisyr som hon hade då, samma frisyr som hon haft i åtminstone 27 år. Hur vet jag det? Jag har sett henne regelbundet sen 1983. Noterar varje gång att där är hon som jag läste svenska med på komvux.
Vad heter hon?
Vet inte.
Vad lärde jag mig på komvux?
Ingen aning.
Vad har jag gjort sen dess?
Klippt mig?
Skaffat ett jobb?
Jag minns inte.
Kommer jag alltid att minnas kvinnan från komvux och hennes frisyr?
Antagligen.
Undrar varför.

måndag 15 mars 2010

Vitt, svart,grått,brunt,
silver, guld, brons, rosa, turkos,
rött, orange, gult, grönt, mörkblått,
ljusblått,beige,indigo och violett.
Detta är exempel på kulörer.

Det finns en hel del att välja på om man skulle vilja göra en logga.
Den så kallade "Alliansen" valde rött.
En mörkblå högerregering väljer en färg som i västvärlden främst förknippas med kärlek, revolution och socialism.I Kina betyder rött "Lycka".

Kanske är det Lyckan som drar?
Vårkänslor?
Yrsel och Lyckorus mellan Rut-avdragen, eller en präktig storfylla hos rådgivarna från tankesmedjan Timbro?

Är det ett rörande försök att erövra ordet S O L I D A R I T E T?
"Vi vill visa enighet, trovärdighet och lekfullhet."
Federley hånflinar i rutan.

Vill Alliansen fiska röster?
Har de förstått att de har riktigt risiga opinionssiffror och att KD kommer att åka ut i kylan nästa val?

Tror de att de ska vinna fler väljare genom att ha en röd logga?
Tror de att vi är idioter?
Alliansens tid vid makten har präglats av:
Ignorans, Inkompetens och Inhumanitet.

Tre i:n.
Without Pricks.

Visa respekt, för fan och byt färg på loggan!
Skäms!

måndag 8 mars 2010

Simbassäng

Vad är värst i en simhall?
Är det ljuset?
Eller vattnet.
Kanske kaklet.
Färgerna.
Lukterna.


Simningen?
Gallskriken från friska normalbegåvade barn.
De aphanedundrande och överviktiga tonårsgrabbarna på trampolinen.
Kallsuparna.
Vågorna?
Vågen.

Männen.
Kvinnorna.
Min attityd.
Kanske allt detta.
Kanske är det inget av detta.

Det börjar redan i kassan.
Där "arbetar" ett par osannolikt håglösa ungdomar, som klarar arbetsdagen genom att flirta med varandra. Blir irriterade när det kommer betalande kärringar och stör.

Du erlägger en tilltagen summa pengar och får ett armband som du vet inte kommer att funka som vare sig entrebiljett eller skåpnyckel.

Sen vidtar träningen.

1. Du konstaterar att armbandet inte funkar.
2. Du tränar på att försöka påkalla uppmärksamhet från de håglösa i kassan.
3. De håglösa upplyser om att det är du som gör fel och att armbandet visst funkar.
4. Du vidhåller din ståndpunkt beträffande armbandet. Tränar din argumentationsteknik och ditt tålamod.
5. De håglösa masar sig ur sina gömmor, under ljudliga suckar.
6. De håglösa konstaterar att det är fel på armbandet.
7. Du får ett nytt armband, som funkar.

8. Du kommer in i omklädningsrummet.
9. Du tränar på att försöka få tag på ett skåp med låsanordning som är kompatibel med ditt armband.
10. Du kan, förhoppningsvis byta om och gå in i duschen.

11. Morsorna är i duschen.
Du tränar på att undvika att trampa på deras bebisar som sitter överallt på golven. Du måste vänta tills de lite större barnen har lärt sig hur man duschar.
12.Du måste lyssna på när Morsorna uppfostrar alla medhavda barn.
Du tränar på att få grepp om den avancerade och ofta diskriminerande familjedynamiken hos samtliga badande.
13. Du lär dig alla namn och vem som är släkt med vem.
Även vilka hushåll som har husdjur hemma, husdjurens art och namn samt de frånvarande männens preferenser beträffande mat och deras samfälliga aversioner mot hushållsarbete.

14a.Du tränar på att bortse från allt du någonsin lärt om genusfrågor.
14b.Du tränar på att hålla tyst.

15. Du kommer förhoppningsvis ner i bassängen.

16. Män i bassäng hatar att bli omkörda.
De riskerar ofta ditt, sitt och andras liv, för att undvika denna sociala och genitala (?) katastrof.
Män simmar sakta mitt i vägen. Det går inte att ändra på.
17. Kvinnor rullar sig i parfymer och oljor innan de går ner i bassängen. Detta går heller inte att ändra på.
Man tränar således på att hålla andan även ovanför vattenytan.
18. Barn och tonåringar gallskriker så fort de kommer in i en simhall och skriker sen ihållande under hela vistelsen. Du tränar på att hålla öronen under vattnet.
19. Du kan, förhoppningsvis simma några längder, utan att skada dig själv eller andra.

20. Du går upp ur bassängen och in i bastun.
Där är Morsorna. Du tränar på att lyssna på detaljerna kring deras förlossningar/samliv/livmödrar/svärmödrar.

21. Du går ut i omklädningsrummet. Morsornas manierade röster håller hov under fruktstunden, som pågår i och omkring ditt skåp.
Du tränar på att undvika att klibba fast i frukt.
22. Du tar dig förhoppningsvis ut genom spärrarna,som du måste ha ett fungerande armband för att forcera. Du tränar på att förstå varför man måste gå genom spärrar för att gå UT ur simhallen?

Man får mycket för pengarna.
Och så är det är ju skönt att simma.
Undrar hur det är på Herrarnas?
Tänker på Nils Ferlin:
"....men den vackraste dagen som sommaren ger, har det hänt att jag längtat dit."

tisdag 2 mars 2010

Hushållsnära tjänster.
Borgarna skanderar med bekymmersmin och darr på rösten om hur hemskt
det vore om dessa tjänster skulle betalas av arbetsköparna.
Deras oro smittar. Jag blir nervös.
-Kvinnor och Män arbetar ju heltid skriker Maud Olofsson.
Ja.Många gör det.Det vet jag också.
Därför måste Kvinnorna och Männen få betalt för att få städat hemma.

Jag förstår inte kopplingen.
Jag är en ganska enkel flicka från landet.
Kanske är det därför jag inte begriper.

Vem ska då städa hos de som städar?

Det kommer ju att bli omöjligt att hålla reda på?
Och- de som inte har råd med att köpa tjänster?
De Kvinnor och Män som arbetar heltid med hushållsnära tjänster?
Deras hem kommer att förfalla!

Är det bara jag som oroar mig för detta?
Ju mer jag funderar på saken, ju mer framstår det som ett stort missförstånd.
Det kan ju inte vara Kvinnor och Män som ska städa, de arbetar ju redan heltid?
Kanske är det Barn som ska städa?
Barn.
Eller Djur.

Så måste det förstås vara.

Barn och Djur har det ju rätt så förspänt egentligen.
Behöver inte så mycket pengar.
Bor billigt.
Små i maten.
Noggranna.
Lojala.

Kvinnorna och Männen kan utföra sina Arbeten och vila om kvällen i sitt pyntade Hushållsnära.
Visst kan vi väl hjälpa dem att betala Barnen och Djuren, vi är väl inte aviga på det viset?

Är vi?

tisdag 23 februari 2010

Payback time

Vad vore vi utan Jägarnas Riksförbund?
Knappt har de hunnit hem från vargjakten förrän de laddar om och siktar nya landvinningar.
Mandom mod och morske män och kvinnor riskerar liv och kanske också lem,när de osjälviskt ger sig ut i det vilda och gröna, för att förbättra livsvillkoren för allt levande.

Nu har turen kommit till sångsvanarna.

"Sångsvanen, med dess aggressiva revirhävdande, tillåter inte andra arter i sitt närområde"

Det ante mig.
Jävla sångsvanar.
Hålla på och hävda.
Nu är det tid för svanesång.
Payback time!
Nu kanske de lär sig.
Att dela med sig.
Att bli mer toleranta.
Man måste ju markera.
Sätta ner foten.
Ta bladet från munnen.
Ta tjuren vid hornen.
It´s a dirty job but someone´s gotta do it.
Go ahead, make my day, som Dirty Harry sa.
Hård mot de hårda.

Tranorna också, förresten.
Vi kan inte ha så många tranor.
Skyddsjakt.
Tranorna förstör jordbruken.
Jägarnas Riksförbund säger visserligen att de inte har några vetenskapliga belägg för detta men det är väl sånt som de känner på sig.Jägarna.

Huligan-tranor.
Kan de inte hålla sig till Hornborgasjön?
Destruktiva djur, det där.
Vi kan inte ha det så.
Det säger ju sig självt.
Revirhävdande.

Själv tycker jag mycket om att vara ute i skog och mark och jag vill gärna kunna fortsätta med det.
Det kan vara nog så knepigt, när man bor i en storstad.
Som tur är finns det friluftsområden.
Kan vara svårt att ta med sig hundar.
Svårt att koppla av.

Svårt att göra sig hörd.
Skjutbanorna.
Delsjöområdet är fullt med skyltar:
Livsfara!
Egen risk.
Skarpa skott.
Riktiga salvor.
Timme efter timme. Dag efter dag.
Ett oavbrutet skjutande.

Sisjöområdet:
Skjutbanor.

Jävla sångsvanar.
Hålla på.

lördag 20 februari 2010

Cykla


Att skotta snö

Att skotta snö.
Är det nån idé?
Kanske.
Om man sitter fullständigt fast i en snödriva kan det vara av nöden att försöka skotta sig fri.
På med varma kläder. Vira en sjal runt ansiktet, sådär som Emil i Lönneberga gjorde, när han körde Alfred på släden till Mariannelund.
På med mössan och vantarna.
Vinterskorna. Kängorna. Inte tal om annat.
Fram med snöskyffeln.
Ut i kylan.
Flyttar snö.
I barndomslandet Jämtland satte man en ära i att ha jämna fina snökanter.
Inget slarv.
Bra känsla i början. Det verkar möjligt att fullfölja.
Blir varm.
Fina kanter.
Det snöar. Stormar.
Flyttar snö.
Tänker på Emil. Hur han somnade på släden, fast i en driva, med en döende Alfred.
Väcktes av bjällrorna från snöplogen.
Saved by the bell.
-Är det plogad väg ända fram till Mariannelund?
-Om du skynner dej,om en halvtimme är det samme elände igen.
Emil fick nya krafter och kunde fortsätta sin sisyfosfärd.

Om en halvtimme.
Flyttar och flyttar snö.
Kallt nu.
Undrar när plogen tänker komma.
Kommer jag att ångra mig om jag sliter i onödan?
Om plogen inte tänker komma idag.
Kommer jag att ångra mig om jag inte skottat?

Och snön.

Det måste väl sluta snöa nån gång?
Förr eller senare kommer plogen.
Så måste det vara.
Förr eller senare.

söndag 14 februari 2010

När man vill vara ifred

När man vill vara ifred med sin bästa vän i lugn och ro,kan det vara läge att åka ut i skärgården.I går var det en sån dag.
Vi mötte upp på Saltholmen.Det var inte särskilt många människor där, men jag la märke till en man som bar på en stor såg.
Man och såg skulle med samma färja som vi.
Vi kom fram till rätt ö och i god ordning.
Där gick vi iland. Mannen med sågen också.
Vi promenerade en bra stund med sågmannen i hälarna, innan min vän bjöd mig på en fantastisk lunch på ett värdshus. Därefter bestämde vi oss för att gå över isen till en intilliggande och öde ö.
Vi gjorde så.
Där var det ännu tystare.
Snö och is,inte en människa syntes till.
Jag tänkte skriva "Inte ett spår" men det vore att ljuga.
Ett spår syntes.
Vi följde detta spår.
Det tog oss ut i en vild och vacker natur, ända ut till kanten på den öde ön.
Där satt mannen med sågen.
Vi bytte några ord.
Han hade sågat ner några buskar, sa han.
Han pekade på en hög med kvistar och höll upp sågen i luften.
Vännen och jag gick vidare,väglöst, vind för våg i ett par timmar.
Sen skulle vännen åka åt ett annat håll och vi följdes åt ner till färjeläget. Mannen med sågen var där och vi log igenkännande där vi satt, tre på rad, i ett litet vindskydd.
En färja kom. Jag och mannen med sågen klev ombord.
Vi gick av på fastlandet. Jag försökte skynda mig lite, det var kallt och jag var trött efter en lång promenad.
Gick på spårvagn 11. Den rörde sig inte ur fläcken.
Först när mannen med sågen klivit på, kunde vagnen skramla iväg.
Mannen med sågen satte sig på sätet bakom mig, jag hörde hur han andades.
Vi gick av vid Mariaplan.
Sida vid sida, sneddade vi över torget.
Jag försökte gå riktigt fort, han var med på noterna och vi tog sikte på den långa trappan som går uppför hela Gråberget. Jag låg i täten nu, men var väldigt trött.
Mannen med sågen hade flera utmärkta lägen att gå upp jämsides och sen dra ifrån, men det ville han inte.
Kanske var det vanans makt.
Kanske var det sågen.
Kanske var han också trött.
Kanske tyckte han också att det var skönt att komma hem.
Att få stänga in sig.
Att få vara ifred.

onsdag 10 februari 2010

Forskning och framsteg

Kommer ni ihåg Christopher Gillberg?
Professor i barn och ungdomspsykiatri.
En av världens främsta experter inom neuropsykiatriska funktionshinder.
Resultatet av hans forskning ifrågasattes av sociolog Eva Kärve.
Hon tyckte att Gillberg hade fel.
Trots att hans statistik beträffande förekomst av ADHD/DAMP mycket väl stämmer överens med övriga länders statistik, påstod Kärve att Gillbergs statistik var felaktig.
Dessutom ifrågasattes hans forskarkarriär, hans motiv och hans person.
Problemet sades i stället ligga hos föräldrar(läs mamman)och bristande kunskap hos personal i skolan.
En grundlös och mycket märklig debatt resulterade i förvirring och spekulation. Detta, i sin tur, bidrog till ytterligare sten på börda för den stora grupp, och anhöriga, som försöker leva med neuropsykiatriska funktionshinder.
En egendomlig rättsprocess följde.
Sen blev det tyst...

Jag minns ett 70-tal, där autism sades bero på mödrars känslokyla.
Absurt.
Än mer absurt är dagens inslag i Vetenskapsradion.
Ny forskning från Karolinska institutet,överläkare Maria Sääw, spekulerar kring den ökade förekomsten av autism hos somaliska familjer i Sverige.
D-vitaminbrist sägs vara en faktor.
Somaliska kvinnor får inte tillräckligt mycket sol.
Det beror på att de bor i Sverige och envisas med att klä sig som de vill.

De direkta orsakerna kopplas alltså till mödrarnas handlande.

Autism hos barn sägs också kunna bero på att "mödrarna försöker bleka sin hud med preparat som innehåller kvicksilver." (?!)

Samt att fäderna tuggar kat.
Fäderna har en viss betydelse här, alltså?

Är det det som kallas för framsteg?
Är det det som kallas för forskning?
Vad säger sociologen Kärve?

måndag 8 februari 2010

"De förluster vi har lidit, har vi lidit för att ondskans nätverk inte ska kunna rota sig på nytt och hota allt vi håller kärt..."
Fredrik Reinfeldts ord apropå döda svenskar i Afghanistan.
Vad menar han med det?
Förutom att det är angeläget att skicka dit fler svenska soldater.

Försvarsminister Tolgfors yttrar sig också:
"Vi är inte längre neutrala. Vi har tagit ställning..."
Har vi?
När då?
För vad?
Mot vad?

Studio Ett ägnar en stor del av dagens sändning åt att försöka utröna vem "förövaren" kan tänkas vara.
"Förövaren kan ha varit utklädd till polis".

Är det måhända han som är ondskans nätverk?
Vet han om det?
Vet han om att han hotar allt vi håller kärt?
Förövaren?

torsdag 4 februari 2010

Att planera är stort. Att slippa är större.
Jag hör till de där som anmäler mig till minst en ny kurs varje terminsstart.
En guldgruva för studieförbund och aktivitetscentra.
Det är såna som jag som finansierar deras verksamheter.

Jag betalar in avgifterna och kommer i god tid till det första sammanträffandet.
Sen är det stopp.
Det finns alltid en liten sidodörr som står vidöppen...

Om jag fullgjort mina plikter skulle jag kunnat titulera mig tolvspråkig esperantist,anarkosyndikalist,marxist-leninist,motorcyklist,boxare,litteraturvetare, kulinarisk,idehistorisk, fallskärmshoppande svampexpert,filmvetare,keramiker, myntsamlare, flugfiskare, croupier och storviltjägare.
Med taxikort.

Intet av dessa stordåd fullbordades.
Stora hål i plånboken har det blivit.
Men lättnaden!
Att, snöiga tisdagskvällar såväl som våriga onsdagsdito och höstgula torsdagar slippa maka sig iväg till en unken kurslokal.
Att bli hemma i soffan, sängen,på balkongen.
Eller ännu hellre, att vara ute i skog och mark, på fri fot, utan sällskap av komplicerade kurskamrater och ambitiösa och underbetalda ledare.
Jag tycker inte om grupper.
Tycker inte om mig själv i grupper.
Tycker inte om deltagare.
Tycker inte om gruppledare.
Betalar gärna en bra slant för att slippa.
I kväll slipper jag gå på filmfestivalfilm.
Biljetterna ligger i jackfickan...

tisdag 2 februari 2010

När man lär sig att cykla.
Den där känslan.
När man fått upp farten och plötsligt funkar det.
Balansen är där och koordinationen.
Självförtroendet.
Händerna på styret, man kan styra.
Man kan bromsa om man vill men man vill inte, man behöver inte bromsa.
Man kan cykla.

Kanske håller någon i pakethållaren,kanske inte.
Man vill inte vända sig om, man vågar inte riskera att bli rädd, om det inte skulle vara någon som håller i.
När man cyklar själv,utan skyddsnät.
Man vrider inte på huvudet, man cyklar.
Man väljer att tänka att någon springer efter och håller i.
Väljer att vara trygg.

Det är så länge sen jag vågade vända mig om.

torsdag 28 januari 2010

Sent blev jag med dator.
Kunde inte förstå vad jag skulle ha den till.
Nu vet jag.
Snabbt blev jag beroende.
Innan morgonkaffet är klart har jag loggat in.
Det är ju så smidigt.
Det går ju så fort.
Problem?
Inte rent tekniskt.Eftersom jag har en obefintlig impulskontroll hinner jag aldrig stöta på patrull,utan trycker oavbrutet tills det blir som jag vill. Annars ringer jag Sören.
Sören säger att jag har problem med semantiken.
Det kan jag hålla med om.
Så här: En "mapp".
Så futtigt det låter!
Som "mupp" eller "lapp".
Flyktigt, oseriöst, något man har under armen och glömmer på bussen eller bara slänger.
App lapp sa att du slapp mapp.
Det är så ytligt.

"Dokument", däremot.
Det låter nåt det!
Ett Dokument dräller man inte med hur som helst.
Dokument är tunga grejer.Det hörs ju!
Skulle aldrig falla mig in att "skapa en mapp" av mina Dokument.
Aldrig!

Vissa ord inger mer respekt än andra, så är det bara.
Subjektivt? Ja.
Men det är ju min dator det handlar om.
Ord som "Kunskapsportal" scrollar jag med vördnad förbi.
När "Kunskapsportal" tornar upp på min skärm, är det som om jag stod utanför portarna till Eton.
Fåfängt.Obehörigt.

Samma med "Ikoner".
Inget man kan befatta sig med.
Inte i min division.

Idag har jag lärt mig att om jag ska vara "semantiskt korrekt" så gäller det att "rätt data finns i rätt sorts element".
Hur ska jag kunna veta om det är så?
Element, förresten, det är väl de där luft, vatten, jord, eld?
För det kan väl inte vara mina värmeelement?
Är jag avlyssnad?
Semantik förresten,det är väl snarare fonologi det handlar om?
Alltså läran om ordens ljud?
Eller form?

Om man använder teckenspråk, har orden "Mamma" och "Doktor" samma handform, men de har olika rörelse och position.
Det visste jag redan.
Om min Mamma vore Doktor, skulle det inte finnas några vårdköer.
Hon har inte suttit ner på 70 år.
En Doktor har ju en helt annan position.
Rent subjektivt.
Sören?
Lägg inte på!

måndag 25 januari 2010

Ännu en kväll med rykande bilder från andra världskriget.
Än en gång ser vi fartygen, stridsvagnarna, ubåtarna,bomberna, flygplanen,hangarerna, de raka barackerna i koncentrationslägren.
Än en gång ser vi aktörerna.
De som det handlar om.

Det tycks finnas en outsinlig källa med film och fotomaterial från de här åren.
Det tycks finnas flitiga redigerare som kontinuerligt bearbetar och sammanställer materialet.
Det tycks finnas ett stort behov av att visa detta i TV.
Jag vet inte hur många gånger jag sett Eva Braun åka skridskor.

Världskartor smälter ihop under feta hakkors, nationsgränser flyter omkring i en blodröd sörja och över hela TV-rutan ser vi Hitlers ansikte, timme efter timme, kväll efter kväll, år efter år. Ibland är det Goering eller någon annan av höjdarna men oftast är det Hitler och alltid omges han av den stora, applåderande, segerrusiga massan.
Jugend. Kvinnor. Män.

Döda ryssar, utmärglade avrättade lägerfångar i massgravar, miljoner döda.
Filmerna blir tydligare, färgrikare, skarpare, längre, snyggare, mer autentiska för varje dag som går.

Den så kallade slutgiltiga lösningen myntas oupphörligt och strategier och invasioner framställs detaljerat och i realtid.
Tyskar lutade över kartor, förhandlingsborden.
Speer, Himmler, Hess, jag vet exakt hur de ser ut.
Vem som är vem.
Hur många ryska officerare känner jag till?

Hur många krigsoffer?
Hur många likviderade romer, homosexuella och judar?
Fast det kanske inte finns nåt intresse av att visa sånt?
Kanske ingen som vill se sånt.
Inte lika ofta.
Inte så detaljerat.
Kanske är det för otäckt.
Ointressant.

Såg en facebookgrupp som går under namnet: "En bra bög är en död bög."
Den har över hundra medlemmar.
Män. Kvinnor. Barn.
Det tycker jag är intressant.

måndag 18 januari 2010

...sen har vi fenomenet "Radioteater".
Det kännetecknas huvudsakligen av ett fantastiskt överdramatiserande.
Antyds en harkling i manuset, så brakar helvetet löst.
Om man tänker sig ett tuberkulöst och fullbelagt epidemisjukhus.
Sätt dit några hypermoderna rundupptagande mikrofoner. Rigga ljudbordet. Sätt volymen på max.Låt patienterna andas in något livshotande.
Tryck på REC. Invänta resultatet.
Det låter som Radioteater.
Släpp sen lös ett par manusskribenter med utpräglat sinne för effektsökerier.
Återskapa bullriga miljöer.
Låt det skramla.
Dra runt stolar.
Tillsätt också en pretentiös kompositör med faiblesse för tolvtonsskalor.
Ganska många likriktade sångerskor behöver få stort utrymme här.
Dubba deras läten.Förstärk.
Ett groteskt och entonigt vokalt tema ska ligga genom hela föreställningen.
Då börjar vi komma ganska nära stor konst.
Vi snackar Lars Norèn.
Aktörerna ska bo på Söder i Stockholm och heta ungefär Saskia Nordenflycht och Lucas Lutherkort.
Mikrofonerna ska, om möjligt, vara inne i deras munhålor. Puffskydden ska gå att vrida ur efteråt.
Puffskydd,förresten? Antikt.

Det ska höras att det är människor.

De måste få låta.
De måste få skrika.
De måste få smaska.
De måste få hosta.

Det är Radioteater.

söndag 17 januari 2010

Svensk snutfilm i tv 4.
Hur vet man det?
Jo, tolv, fjorton anonyma och håglösa män står i skum belysning och tuggar på något. Tandpetare? Tuggummi?
I den mån det förekommer dialog är den mycket svår att uppfatta.
Och är det samma män i hela filmen eller byts de ut?
Svårt att se.
Omöjligt att höra.
Stötvisa, tonlösa fraser mumlas mellan män i korridorer, män i bilar, män i nersläckta kontorslandskap,män i jackor, män under huvor.Många heter Martin. Dessutom förekommer en eller två inkvoterade kvinnliga bildsköna snutar med stel mimik, de försöker svära och låta naturliga när de tar sina manliga kolleger i tukt och förmaning medan de utför något spaningsarbete framför en flimrande dataskärm. Ordet "Kalaschnikov" nämns i varje hörbart replikskifte och skådespelarna klamrar sig fast i sina märkliga repliker, som råttor på ett sjunkande skepp. När de upprepar ordet "Fuck" och "Dont give a shit" sprids ett vemod i mitt rum. Känner med de koppärriga och modstulna männen. Att de, utan märkbar regi och med omotiverade manuskript , ska behöva ta sig igenom ännu en långfilm och dessutom behöva strö amerikanska invektiv runt sig så fort de får ordet.
Sorgesamt.
Hjälpsökande.
De ser så övergivna ut, de där männen.
Kanske är det därför vi ska träffa dem varje söndag?
Tid för kontemplation och identifikation?
Samhörighet?

Handling? Nix.
Spänning? Nope.
Engagemang? Icke.
Långfilm? Ja. Oerhört.

Aj dåunt givv ö fack...

fredag 15 januari 2010

Snömannen av Jon Nesbö.
Så heter pocketboken som kom på posten idag.
Jag blir förvånad.
Ännu mer förvånad blir jag när jag läser i följebrevet från Pocketklubben.
De gratulerar mig till mitt val och berättar om prenumerationen jag beställt.
Jag har verkligen inte beställt någon prenumeration av pocketböcker.
Ringer upp Pocketklubben, för att reda ut missförståndet.
Sitter i en timma i växeln.
"Det är många som ringer just nu men du behåller din plats i kön..."
Jag kan tänka mig det. Tack.
Sent om sider svarar en Snipa.
Jag berättar för henne att jag inte beställt vare sig Snömannen eller någon prenumeration.
Snipan tror mig inte.
Och,även om hon skulle tro mig,säger hon, så kan hon inte rätta till missförståndet, eftersom det inte är säkert, säger hon,att det ÄR något missförstånd.
För att få reda på om det verkligen ÄR ett missförstånd,måste hon göra en beställning, säger hon, hon måste beställa en kopia av en ljudfil, en ljudfil med telefonsamtalet mellan mig och försäljaren, där det i så fall framgår om jag accepterat någon prenumeration eller inte men det kommer att ta många dagar, säger hon, innan kopian på ljudfilen når henne, "för den är ute på ett externt företag..."

Jag säger att hon inte behöver beställa någon ljudfilskopia eftersom jag inte beställt någon prenumeration och om jag, i djup sömn eller feberyra, skulle ha beställt Snömannen så vill jag inte ha den och heller ingen pocketprenumeration.
-Det spelar ingen roll, säger Snipan, för utan bevismaterialet på ljudfilen kan hon inte göra någonting.
Jag ber om att få prata med hennes chef. Det går inte.
-Jag sköter bara mitt jobb, säger Snipan.
När jag sjunker som en sten och säger till henne att just det argumentet spelade en viss roll i Tyskland under andra världskriget, vill inte Snipan prata med mig mer.
-Vi kommer ingenstans, du och jag, säger hon.
-Vi ska ingenstans, säger jag, det är därför.
-Du ska få prata med en kollega till mig, säger Snipan,eftersom vi inte kommer någonstans,du och jag, vi kommer inte vidare.
Där skiljs vi åt,jag och Snipan.
Min ena hand är trött efter mer än en timmas telefonerande. Den andra handen är matt av Snömannen som ligger där,oönskad och tung.

-Jag heter Elin, säger nästa kvinna, med ett förklarande tonfall, som om detta faktum legat till grund för all världens missförstånd, världskrigen inkluderade.
Det kan vara detta tonfall som ändrar min attityd.
I stället för att åberopa onda makter och strö kring mig germanska referenser, pratar jag en stund om demokratiska principer.
Att det, alldeles oavsett vad som ligger bakom ett omtvistligt tillstånd, måste vara möjligt och fullt lagligt att ändra sig?
-Visst är det det, säger Elin. Du har alldeles rätt i det du säger.

Elin säger vidare att om jag bara återsänder Snömannen till dem, i befintligt skick, så ska min prenumeration upphävas.
-Det kostar kanske bara tjugo kronor, säger Elin, sen är det klart. Och så behöver vi inte, säger Elin, vi behöver inte kopiera de där ljudfilerna.
Elin och jag tar adjö i kamratlig anda.
Eniga.
Lättade.
Tjugo kronor är ju ingenting.
Baggis.

Undrar om Snömannen är bra?

måndag 11 januari 2010

Västerut.
Kan man köra landvägen längre västerut än Göteborg?
Ja.
Det finns alltid en liten bit till.
Har ägnat större delen av dagen åt att köra till Arvika.
En av Sveriges längsta sträckor.
Först den sanslöst dryga biten mellan Göteborg och Trollhättan, väg 45.
När man, matt och utsvulten passerar Skepplanda, känns det som om man råkat köra ner i en tidslucka.
Ett slags landsvägs-limbo, sakta, säkert, segandes i max sjuttio, bakom nåt kollossalt och traktorliknande, krypkör man, via Stallbackabron, en bro som, i sig, upphäver alla kända lagar kring perception och avstånd,en konvex svacka i tid och rum, styr vidare norrut mot och förbi självaste Åmål och när man kommer till Säffle har man blivit några år äldre.
Då är det 7 mil kvar till Arvika...
Det är alltid en liten bit till.
Likadant är det om man får för sig att åka så långt österut det bara går. Sträckan Göteborg-Västervik är märkvärdig. Efter en hel dags körning, när ortsnamnen börjar innehålla oroväckande många Z och X,när man börjar snegla efter Baltikum och tvivla på sina sinnen, när man i Vimmerby tvingas inse att det är 6 mil kvar till Västervik.
Alltid en liten bit kvar.
Undrar om det är så med alla sträckor?
Att det alltid är åtminstone en raksträcka kvar, en liten kurva att ta sig igenom och ut ur.
Ibland hoppas jag det.
Bara en liten bit till...

lördag 9 januari 2010

Som jämtlänning i exil, har jag varit med om kyla. Har kört snöskoter med strumpbyxor fastfrusna på benen,kört bilar utan värme, kors och tvärs genom Orsa Finnmark, firat nyår i minus 40 grader celsius men jag har ALDRIG känt sån kyla som i Göteborg. Idag gick jag genom Slottsskogen i något som, enligt samlad expertis, borde vara minus tretton grader. Fan tro´t!

Den där vinden.
Blåser rakt igenom.
Jag fick nån slags utomkroppslig upplevelse strax efter säldammen, jag insåg att det var fullt möjligt att faktiskt frysa ihjäl där och då.
Och en sinnesfrid infann sig! En acceptans. Må det ske, det som sker, oberoende av konvenanser kring säldammar och fotgängare. Helt utan rädsla skulle jag ha kunnat lägga mig till vila, strax intill gångvägen. I harmoni. Med rena anletsdrag och ett frostnupet litet leende,som en klädsam kadens kunde jag ha klingat av och klirrat ut i det gnistrande vackra vinterlandskapet...
Istället fortsatte jag gå.
Peristaltik?
Pliktkänsla?
Principer?
Det är kallt på jorden.

fredag 8 januari 2010

Nytt år, nytt decennium och nytt ryggskott.
Hög tid för kontemplation,kapitulation och kiropraktik.
Bichon Lisa (med matte)fraktade mig medelst bil, till en herre med legitimation och diplom.
I väntrummet stod jag käpprak och valde mellan Svensk Damtidning och Illustrerad Vetenskap.
Varför är det alltid dessa två tidningar?
Vad har de gemensamt, förutom att de ligger på varandra i väntrum?

En studsande herre kom och tog emot mig.
Han bad mig ta av mig kläderna och glasögonen.
Sen skulle jag stå still och därefter ligga ner och slappna av.
Alla dessa moment var mycket svåra.
Woody Allen har sagt att det bästa sättet att förvandla sig från subjekt till objekt är att ta av sig glasögonen.Så rätt han har!
Dessutom blundade jag och kan alltså inte redogöra för vad som skedde mellan mig och kotknackaren.Ont gjorde det. Dyrt blev det.
Blev det bättre eller sämre?
Absolut bättre!
Det är alltid lika kul att träffa sin bichon-kompis och när man lekt en stund så glömmer man bort sitt onda i ryggen. Och vem kan vara strakbent och svår när en lycklig hund påminner en om vikten av att vara glad... Tack Lisa!

torsdag 7 januari 2010

Otrampad mark

Hej!
Är "Hej!" ett lämpligt tilltal?
Detta är i sanning helt otrampad mark. Blogg. Inget vidare ord. Smakar inget, jo möjligen nåt rosa bubbelgum från ett svunnet sjuttiotal. Bugg å Blogg å Tugg.
Min eminente kamrat Sören haver introducerat denna nya arena till mig och därigenom också till Er! Han skall dock på intet sätt ställas ansvarig för innehållet, utan jag får vackert stå med konsekvenser av sagt och gjort. Här är det tänkt att jag ska hålla skrivaridentiteten igång, rapportera rafflande
vardagsbetraktelser,huvudsakligen från Västfronten, Majorna.Mina väl upptrampade stigar hemmavid brukar bjuda på varierande upplevelser. Nu till exempel är det blixthalt överallt, gatorna är fyllda av trillande människor och stabila parkeringsvakter som minutiöst skördar lagrarna från insnöade fordon. Snöröjning? Sandning? Nix. För lätt?

Halkade ner till Sjömansgården idag och åt ärtsoppa/pannkaka med gode vännen Arne.
Sjömansgården. Ett ganska osannolikt ställe. Så mycket Göteborg som det kan bli. Gott. Högt i tak. Garanterat otrendigt.